Svenska filmsynden i nytt ljus

Jannike Åhlund har läst en färsk antologi och ser den världsberömda svenska filmsynden i nya perspektiv.



Standardverket «Svensk filmografi» var ett av Harry Scheins många bidrag till den katedral av modernitet som han reste åt den svenska filmen, med kvalitetsbegreppet som ledstjärna. I progressiv anda skulle all biografvisad film inkluderas, vilket förstås även inbegrep den mest framgångsrika genren av alla under 1960- och 70-talen – porrfilmen, mjuk och hård. Närhelst jag bläddrar i 70-talsdelen av «Svensk filmografi» roar jag mig med att läsa bildtexterna, som uttrycker en mild schizofreni i försöken att få det låga att samsas med det något högre i ett filmografiskt referensverk. Minimalistiska lakonismer som «Kollektivsäng» (ormgrop i Kärlekens XYZ), «Veckända» (bakdel i filmen med samma namn), «Godis» (stjärnorna Harry Reems och Marie Forså slickar varandra i Bel Ami) och «En handfull» (manlig rollinnehavare greppar kvinnlig ditos bröst i Inkräktarna).

Bel-ami

«Swedish Cinema and the Sexual Revolution – Critical Essays» (McFarland), en antologi med Elisabet Björklund och Mariah Larsson som redaktörer, samlar bidrag som på olika sätt problematiserar den svenska syndens avtryck i svensk film. Men det handlar överraskande lite om sex. Det är den fascinerande kontexten som spelar huvudrollen. För tidsandan, censuren, korridorpolitiken, marknadsföringen och varumärkesbyggandet hör i allra högsta grad också till denna historia.

1980-talet tar sexfilmseran i princip slut – åtminstone på biograferna. Videosexet gör sitt intåg och var mans runkbås kan flytta hem.

När redaktörerna söker rötterna till den svenska filmens föregivna sexuella revolution är det namn som Alf Sjöberg och Ingmar Bergman som dyker upp. I filmer som Bara en mor och Sommaren med Monika utnyttjades den flyktiga svenska sommarens sensuella potential, och «svensk sommar» på film kom för alltid att kodas som «sex».

Några ofta förekommande filmer i antologin, de som «sprängde sexvallen», är Bergmans Tystnaden och Vilgot Sjömans 491 och Nyfiken-filmer. Tystnaden med sin tematiska repertoar av onani, antydd lesbisk incest och tillfälligt sex blev en perfekt testballong för Filminstitutets VD Harry Schein att pröva censuren – och helst få den avskaffad. Bergmans konstnärliga kapital kunde ju inte ifrågasättas – vem skulle komma på tanken att kalla Bergman spekulativ?

Sjöman ville inte vara sämre. De hetero- och homosexuella övergreppen och tidelaget i 491 gav upphov till en intensiv censurdebatt i mitten av 60-talet som också resulterade i en liberalare censurlagstiftning.

Scheins stolta kvalitetsbegrepp som operativt element i filmpolitiken blir skadskjutet och uppenbarar också den dubbelmoral som vidlåder bataljen då Filmcentrum nekas SFI-stöd för en filmkatalog, med hänvisning till att den saknar det kvalitetsurval som Schein menade var nödvändigt.

Tidsmässigt spänner bokens essäer över sisådär sextio år på 1900-talet. Tommy Gustafsson gör en historisk utflykt till ett 20-tal då alla pornografiska alster var förbjudna – men här finns en intressant klassaspekt: eftersom filmerna i huvudsak sågs av en manlig medelklasspublik ådrog den sig sällan rättssamhällets intresse. Gustafssons studie av tre rättsfall (de inträffade trots allt) har sina komiska poänger. På 1980-talet tar sexfilmseran i princip slut – åtminstone på biograferna. Videosexet gör sitt intåg och var mans runkbås kan flytta hem.

Enskilda regissörer får sitt – som i Bengt Bengtssons sorgkantade betraktelse kring Arne Mattsons öde. En talangfull regissör som fick sitt internationella genombrott med den första erotiska sommarfilmen Hon dansade en sommar, kom så småningom på kant med såväl tidsandan som kritikerna, som han ansåg sig förföljd av. När Mattsson inte längre får räknas in bland de svenska auteurerna gör han sexploitation-filmen Anne och Eve – de erotiska, en drift med filmkritiker som slutgiltigt förpassar regissören till den svenska filmens undervegetation. 

Harry Schein får naturligtvis sin beskärda del av uppmärksamheten. Per Vesterlund skriver mycket underhållande om hur Schein försöker – och väl får anses lyckas – dirigera sitt egenkomponerade forskningsråd till att skjuta filmcensuren i sank.

Maaret Koskinen skriver in Schein i ett triumvirat av svenska «Mad men», som tillsammans förfogar över precis det konstnärliga och politiska kapital som behövs för att åstadkomma något i 60-talets Sverige. Med Ingmar Bergman och Olof Palme vid sin sida kunde Schein uträtta storverk, oftast till gagn för den svenska filmen, men utan att bekymra sig särskilt för gängse demokratiska processer eller potentiellt besvärande medinflytande. Gemensamt hade denna trio, från sina olika positioner, intresse av att befästa en kulturradikal syn genom att avskaffa eller liberalisera filmcensuren. Dessutom tycker Schein att tidens filmporr är skrattretande usel och ber Vilgot Sjöman göra en testfilm med «vettigt skildrade människor när de ligger med varandra». Men just den historien berättas inte här, utan i Vilgot Sjömans memoardel «Mitt personregister. Äntligen rebell: urval 01» (2001).

Schein spökar även i Lars Diurlins bidrag om hur det nyskapade Filminstitutet pråmar för den nya svenska kvalitetsfilmen – samtidigt som man försöker sälja in denna kvalitet med lite naket, som skapar associationer till den kommersiellt framgångsrika andra svenska filmen. I sin egen PR-publikation «Film in Sweden» upprätthåller man alltså det stereotypa sambandet mellan sex och Sverige och den inte mindre stereotypa föreställningen om svenska kvinnor som blonda, snygga, villiga och avklädda. Scheins och Filminstitutets liberala hållning i pornografifrågan ledde till att man i sina internationella PR-aktiviteter måste inkludera den sexfilm man skämdes för och försökte skilja ut sig ifrån. Scheins stolta kvalitetsbegrepp som operativt element i filmpolitiken blir skadskjutet och uppenbarar också den dubbelmoral som vidlåder bataljen då Filmcentrum nekas SFI-stöd för en filmkatalog, med hänvisning till att den saknar det kvalitetsurval som Schein menade var nödvändigt.

Maaret Koskinen skriver in Schein i ett triumvirat av svenska «Mad men», som tillsammans förfogar över precis det konstnärliga och politiska kapital som behövs för att åstadkomma något i 60-talets Sverige. Med Ingmar Bergman och Olof Palme vid sin sida kunde Schein uträtta storverk, oftast till gagn för den svenska filmen, men utan att bekymra sig särskilt för gängse demokratiska processer eller potentiellt besvärande medinflytande.

Erans kanske mest emblematiska film, Fäbodjäntan (Come Blow the Horn) var regisserad av en amerikan, Joe Sarno, som regisserade ett dussintal mjukporrfilmer i Sverige. Mats Björkin beskriver hur Sarno approprierar en rad «svenska» företeelser som filtreras genom sex. Svenska landskap, Ingmar Bergman, sameblod, vikingar och fäbodkultur blandas i en fejketnografisk mix i historien om flickan som får alla att bli pilska när hon blåser i sitt horn. 

Inte mindre än tre av antologins bidrag handlar om Vilgot Sjöman och hans filmer som på flera sätt ringar in både tidsandan – på båda sidor Atlanten – och 60-talets sex- och censurdebatt. Jag är nyfiken – gul som blev en symbol för tidens sexuella frigörelse var Sjömans utmaning av censuren. Men den banade också väg för en flod av kommersiell hårdporr när pornografin släpptes fri 1971. Som Schein konstaterade i backspegeln: ”Varje gång en seriös filmskapare erövrade ny terräng intogs den genast av en mindre seriös”.

Lena Lennerhed skriver om 491 och censurdebatten, Ulf Jonas Björk om rättegångarna i USA som skulle avgöra om det fanns några sociala eller konstnärliga värden i Jag är nyfiken – gul, medan Anders Åberg benar upp auteurperspektiv och genus i Nyfiken-filmerna. Han har en hypotes om varför Lena Nymans insats i filmen regelmässigt blivit förminskad eller underskattad. Det är för att hon är Sjömans alter ego, utan att detta någonsin tydliggörs av Sjöman – som alltså använder Nyman som både projektionsduk och gömställe, om jag förstått författaren rätt. Tja…

Kapitlet om 491 är bitvis dramatisk och spännande läsning. Filmen skakar landet i dess moraliska grundvalar, blir förbjuden att visas offentligt, framkallar bildandet av ett nytt politiskt parti (kds), får regeringen att tillsätta en utredning om filmcensuren, en film som 93 procent av landets befolkning hört talas om innan den visats på bio…

Det är inte möjligt att här referera eller utförligare resonera kring bokens 17 essäer.  Jag blir upplyft (men inte kåt) av att läsa en frontrapport från akademin med så många spänstiga och lustfyllda (!) texter som bjuder på såväl aha-upplevelser som historisk vidsyn och kontextualisering i generösa doser. Vissa ämnesingångar känns givna, medan andra överraskar – som till exempel den avslutande essän av Kevin Heffernan om det amerikanska mottagandet av den svenska synden, Mats Björkins om en uppenbarligen stentråkig sexfilm och Mariah Larssons om den enda kvinnan som regisserat en svensk porrfilm – Anne-Marie Berglund.

Den världsberömda svenska synden är nu kartlagd och genomlyst.  Och den sexuella revolutionen ett minne blott.

Av Jannike Åhlund 9 nov. 2016