Ur Levan Akins «And then we danced» (French Quarter Film)

Med små medel ända till Croisetten

Att Levan Akins lågbudgetfilm «And then we danced» är uttagen i Cannes är ännu ett bevis på att svensk film skulle må bra av att satsa på fler filmer och filmare med ambitioner att nå utanför landsgränserna.



2011 gjorde han sin långfilmsdebut Katinkas kalas för en spottstyver.

2015 regisserade han första Engelfors-boken Cirkeln med Benny Andersson och 40 miljoner i ryggen.

2019 är Levan Akin som enda svenska långfilmsregissör uttagen i Cannes med coming of age-dramat And then we danced. Sektionen är den auteurstämplade Quinzaine des réalisateurs, även känd som Director’s fortnight. Budget på filmen: drygt 7 miljoner.

Ursäkta besattheten vid siffror, särskilt som syftet här är det omvända: att visa att dessa inte behöver ha så stor betydelse. Att tredjegångsregissören Levan Akin för en dryg handfull miljoner når ända till Croisetten i Cannes visar att han sannolikt steppat upp ett par nivåer från den löftesrika debuten (visad bl a i Tribeca) och den anständiga andrafilmen (i Berlin) och kanske blivit mer personlig. Men det visar också, som ett av många tecken i tiden, att svensk film skulle må bra av att sprida sina slantar mer, satsa på ännu fler filmer och filmare med ambitioner att nå utanför Sveriges gränser.

And then we danced är förvisso en homosexuell skildring som utspelar sig i det könskonservativa Tbilisi, Georgien (om en dansare som blir kär i sin största rival), och därmed tänkbar kandidat på många festivaler världen över, Toronto och Sundance kanske inte minst. Men att Cannes, som verkligen inte är känt för att «representera», valt ut filmen kan snarare ses som en indikation på verkshöjd.

Bara under det gångna året har en rad svenska debutanter och konstnärligt drivna filmare haft framgång med små medel, delvis inom landet men ännu mer i Danmark: Johannes Nyholm tävlade i Sundance nyligen, Måns Månsson och Axel Petersén i Berlin förra året, Jesper Ganslandt öppnade Rotterdam filmfestival samma år, medan förstagångsfilmarna Isabella Eklöf (Holiday) och Gustav Möller (Den skyldige) behövde blott femton respektive fem miljoner för att på allvar introducera sig i filmvärlden.

Självklart ska man inte sluta göra film med väl tilltagna budgetar (vissa filmer kräver det), och självklart finns det anledning att fråga sig om förevarande filmer (och medarbetare i teamen) hade mått bra av bättre finansiering. Men faktum kvarstår: svensk filmbransch har alldeles för länge handlat om höga budgetar, uppifrån sett under förevändning att «hantverkssäkra» hemmamarknaden, i själva verket kanske lika mycket för att underhålla branschens redan etablerade. Rimligt vore att stärka kraven på personlighet och originalitet i stödkriterierna och samtidigt reglera det generella budgetspannet till 5-15 miljoner. För när den svenska marknadsandelen på bio rör sig mot rekordlåga nivåer – och det tycks svårt att få till någon varaktig förbättring i bioklimatet – finns det ännu mindre skäl att satsa på dyra kommersiella filmer, som blir alltmer av högriskprojekt som gör sig enklare i tv, nu när SVT fått konkurrens av producenter som Netflix, HBO med flera. 

I stället, desto större anledning att ge lägre stöd till fler filmare, debutanter men också etablerade regissörer som Levan Akin, vars film fått 3,5 miljoner från Filminstitutet och som faktiskt har möjlighet att resa utanför landsgränserna. När situationen hemma är så eftersatt måste Filminstitutet på allvar börja verka internationellt. 

Efter Ruben Östlunds Play 2011 och Magnus von Horns Efterskalv 2015 blir And then we danced blott den tredje svenska långfilmen att visas i «Quinzainen» under 10-talet.

Av Jon Asp 23 apr. 2019