TriArt Film

Charlotte Garson recenserar «Måste gitt»

«Filmens huvudsakliga kraft återfinns i mötet regissören iscensätter mellan huvudpersonen, redan för gammal för att byta levnadsbana, och innerstans intellektuella borgarklass» Charlotte Garson recenserar «Måste gitt».



Med sin skallighet, med ögon så klara att de omgående tycks avslöja själen bakom och sin flickiga vana att föra dagbok, sällar sig Metin Turkoglu (Can Demirtas, som förekommer redan i Ivica Zubaks debutfilm Knäcka) inte direkt till gangsterkanon post-Scorsese – som användandet av berättarröst i förstaperson lätt påminner om.

2016:s upplaga av Metin har förändrats avsevärt sedan han, 17 år tidigare och med en blick full av kärlek, fick insikt om pappans tre rekommenderade landvinningar för ett lyckat liv: att plantera ett träd – det som mannen gör framför ögonen på sin son; skriva en bok, det som illiterate aldrig kan förmå; och sätta ett barn till världen. Fadern är död sedan länge och Metin får hålla till godo med blekta, degraderade kopior av den kärleksfulla pappan: stockholmsförortens byäldsta, alltjämt beredda att hålla rättegångar som de själva anser mer rättvisa än rättssamhället, tjäna pengar på formaliserade förlåtanden mellan klaner (för att spela ut den vanliga rättegångens betydelse) och beordra Metin att sticka deras bilar i brand så att de själva kan plocka ut försäkringspengarna.

I stället för en klassisk väg av frälsning och fördömande (en potent kraftmätning som i Jacques Audiards En profet) väljer Zubak ett mer anspråkslöst spår.

I sina nedsteg i förorten avlägsnar sig Ivica Zubak aldrig helt från klichéerna. Men Måste gitt tar fasta på välbekanta utgångspunkter, belägger dem steg för steg med skärvor av verkligheten och komponerar subtila variationer. Filmens huvudsakliga kraft återfinns i mötet regissören iscensätter mellan huvudpersonen, redan för gammal för att byta levnadsbana, och innerstans intellektuella borgarklass. Allt tar sin början med en audition på scenskolan. Lena Endre leder juryn med ett charmerande leende, alltigenom nedlåtande. Aspiranten misslyckas kapitalt med att bevisa sin talang, men i ett hörn av salen lämnar han trots det spår av något «verkligt» som doftar helt färskt för de blaserade lärarna.

Utöver det försuttna tillfället har Metin också lyckats tappa sin gangsterdagbok. För honom och hans medbrottslingar rejält avslöjande vittnesmål – komplett med alla namn angivna – som skulle tjäna Metin en kula i skallen i Maffiabröder eller «Gudfadern»; för Lena och hennes förläggare till make kan det innebära en ny andas röst till förlaget, en liten gnista av mänsklighet som allt samtida skapande, kvävd under sin formalism, aldrig slutar att sukta efter.

Frestad av förslaget att förändra och göra guld av sitt våldsamma förflutna gäller det för Metin att spela sina kort väl, för att inte förråda vare sig sin mamma (fint gestaltad av Selma Caglar) eller sin sociala klass; heller inte faderns visdomsord eller hans eget hopp om att faktiskt kunna förändra sitt liv. I stället för en klassisk väg av frälsning och fördömande (en potent kraftmätning som i Jacques Audiards En profet) väljer Zubak ett mer anspråkslöst spår. Manus och iscensättning utgår från klichéer för att sedan dra ifrån, avlägsna och släcka elden: regissören varvar korta klipp från maffiahämndintrigen med en uppkomlingshistoria from rags to riches.

Mot slutet blottas sensationsivern hos förläggaren (namngiven Puma efter sin girighet). Filmens exponerar ett hyckleri som består i att «rycka upp» skurken från social determinism, genom att erbjuda honom ett förlagsavtal dränkt «i doft, blod, förort och kriminalitet». Bevis för en filmskapare som med betydande ärlighet också själv förmår navigera medvetet i dessa potentiellt obekväma vatten, och som signerar ett både okonventionellt och kraftfullt porträtt.

(Övers. från franska Jon Asp)

Av Charlotte Garson 6 jan. 2017