TriArt Film

Kim Skotte recenserar «Måste gitt»

«Någonstans bakom både de goda och de mindre goda intentionerna förnimmer man en frustration över hur förtvivlat få av det ökade antalet invandrare som berörs av den kultur som vill diskutera samhället och tillvaron i det.» Politikens filmredaktör Kim Skotte recenserar Måste gitt, med svensk premiär 6 januari.



«Dom pratar skitkonstigt på svensk film», säger den turk-svenske Metin nonchalant, då han dyker upp tre timmar försenad till scenskolans intagningsprover, där bland andra Lena Endre sitter i bedömningskommittén.

Den kroatiskfödde regissören Ivica Zubaks ambition att göra svensk film där de inte pratar ‹skitkonstigt›, utan äkta ghettosvenska, utgör en stor del av drivkraften i Måste gitt. Titeln är slang för måste dra, svenskt idiom för populärkulturens «I gotta get out of this place».

Filmens porträtt av en härdad brottsling och tveksam norm- och utbrytare från betongförorten Jordbro är av ett slag man önskar sig flera i dessa tider – spelfilm som ger inblick i invandrarmiljöernas stängda parallellsamhällen. Zubak skildrar en genomkriminaliserad miljö där gatans lag råder. Metin och hans vänner är på ständig jakt efter «snabba fucking cash». Man ringer inte polisen, utan följer den lokala varianten av omerta. Skall det dömas i ett fall med invånare av turkisk börd sker det hos ett råd av självutnämnda auktoriteter. Precis som tidigare hemma i Anatolien.

I Danmark har det visat sig förbannat svårt att göra invandrarfilm, som inte är antingen politiskt korrekta sociodramer eller som använder invandrare som komisk eller kriminell krydda

Miljöskildringen med handhållen kamera och regnvåt betong i mängder skapar en lika nedslående som stämningsfull förortsram till Metins historia. Men det som gör filmen intressant och i slutändan problematisk är Metins vagt formulerade konstnärliga ambitioner, som gör honom till hett byte för kulturetablissemanget, som söker efter en äkta bad boy från ghettot.

Zlatan Ibrahimovics uppväxt säljer som smör och i Danmark slukar man Yahya Hassans respektlösa och orädda dikter om livet bakom murarna i betongförorterna. Det släcker en törst efter det exotisk-autentiska, men det fyller också ett regelbundet behov av att rikta ljuset på de parallellsamhällen som tagit form mitt i den kända skandinaviska välfärdsmodellen.

I Danmark har det visat sig förbannat svårt att göra invandrarfilm, som inte är antingen politiskt korrekta sociodramer eller som använder invandrare som komisk eller kriminell krydda. Någonstans bakom både de goda och de mindre goda intentionerna förnimmer man en frustration över hur förtvivlat få av det ökade antalet invandrare som berörs av den kultur som vill diskutera samhället och tillvaron i det.

Det dröjer en bit på vägen innan Måste gitt får fotfäste, eftersom Metin som karaktär utgör en okonventionell brobyggare. Han är en översittare och en smågangster, men han har en konstnärs inre oro, som för en gångs skull inte tar sig uttryck i rap.

Metin skriver en hemlig dagbok. När han var pojke gav hans nu bortgångne far rådet att man under sin livstid bör plantera ett träd och skriva en bok. Så Metin skriver om sitt kriminella liv, utan att riktigt veta varför. Dock väl medveten om att alla upplysningar och namn som nämns kommer, om de avslöjas, uppfattas som angivelser och garantera honom en kula i huvudet.

Man håller käften. Det är regel nummer ett. Men vänta, om man har något på hjärtat?

När Metin tappar sin dagbok hamnar den i händerna på Hollenbergs förlag. Snart har allt för många läst boken som ingen borde läsa medan kultureliten gör anspråk på denna underklassens omåttligt autentiska människa.

Gestaltningen av Metins motstridiga känslor, som han sakta tvingas eller lockas att lyssna till sin inre röst, är fint utmejslad och välspelad av Can Demirtas. Dessvärre kan inte Ivica Zubaks skildring av kulturelitens törst efter social reality motstå lockelsen i att dras in i det parodiska. Förlagsredaktören Puma (Jörgen Thorson) förekommer länge i en mild satir med homosexuella maner och välvårdad hästsvans, men slutar som en hysterisk parodi på en cynisk förläggare.

Ivica Zubak hittar inte helt balansen mellan hårdkokt underhållning och något mer ambitiöst. Men med rörlig realism, smattrande gatuslang, säker rollbesättning och skildringens nästan vattentäta skott mellan invandrarmiljö och kulturliv närmar han sig viktiga ämnen. Måste gitt skildrar hur svårt det kan vara att ta om än bara ett litet steg utanför en sluten miljö och vidare in i kulturens terrains vagues, som breder ut sig tämligen tröstlöst mellan parallellsamhällena.

Att börja prata lite mindre skitkonstigt på film skulle kunna vara en början.

(Övers. från danska Jon Asp)

Av Kim Skotte 6 jan. 2017