Regissörerna Elisabet Gustafsson och Christina Olofson (Foto: Johan Bergmark/Sören Vilks)

Hur garanterar vi svensk films framtid?

«På sex månader har man i Polen fått in två miljoner euro för 1,5 procents avgift på omsättningen på vod-tjänsterna. Diskussioner och förhandlingar pågår även i våra nordiska grannländer. Sverige då? Sverige har sagt nej till avgift på de här medietjänsterna och snart är vi i minoritet i EU om det.»

Representanter för styrelsen Sveriges Filmregissörer manar kulturpolitikerna till att lyfta blicken utomlands för att säkra framtiden för svensk film.



Biograferna gapar tomma, krisstöd efter krisstöd betalas ut medan streamingtjänsterna går starkt framåt. Ett arbete pågår om en återstart av film och kultur efter pandemin. Men hur ska svensk film finansieras i framtiden? Vi har ett förslag och vänder oss till våra politiker: lyft blicken, tänk långsiktigt och framför allt: låt flera vara med och bidra ekonomiskt till svensk filmproduktion.

Innan vi förklarar vad vi menar, ska vi backa bandet litet. När filmavtalet skulle upphöra, var vi fyra filmregissörer som skrev ett remissvar (2015). Där presenterade vi en ambitiös finansieringsmodell, då inspirerade av Polens filmlag. I korthet gick vårt förslag ut på att staten skulle stå för hälften av pengarna, och den andra hälften skulle komma från alla parter som tjänade pengar på att visa film. Ett mer moderniserat ekosystem än det gamla filmavtalet, och där alla skulle gynnas av ständig tillväxt av filmer - nya röster och en bredd. Det inkluderade biografer, DVD-marknaden, internetleverantörer och kabel-TV-bolagen. Med endast 1,5 procent av deras omsättning, skulle vi få ett rejält tillskott till svensk filmproduktion. Notera hur snabbt utvecklingen har skett, eftersom inga av streamingtjänsterna fanns med i beräkningarna. Tyvärr avfärdades förslaget i en enda mening av Kulturdepartementet. Andra log åt våra naiva drömmar.

Men vi var något på spåren. Europaparlamentet klubbade 2018 igenom AVMS-direktivet (Audiovisual Media Service Directive). Det samordnar bestämmelser kring olika audiovisuella medietjänster. Nu måste till exempel varje land garantera att minst 30 procent av film- och TV-produktionens kataloger är europeisk. Detta är obligatoriskt.

Däremot är det upp till varje medlemsland att frivilligt kräva av alla streamingtjänster (till exempel Netflix, HBO, Disney+, Amazon Prime) att bidra finansiellt till nationella film- och TV-produktioner med en procentsats av sin omsättning i respektive land (art 13.2). Pengarna kan till exempel gå till nationella filmfonder eller till originalproduktioner.

Hur ser det ut i dag? Skillnaderna mellan EU-länderna är stora och förhandlingarna pågår för fullt. Flera länder har hela tiden haft en positiv inställning till denna avgift, till exempel Spanien, Tyskland, Italien och Belgien. I Frankrike, som är ett undantag på ena kanten, förhandlar man nu om att kräva 20-25 procents avgift på dessa bolags franska omsättning. Andra länder har börjat tänka om efter att först ha varit negativt inställda, till exempel Nederländerna och Polen. På sex månader har man i Polen fått in två miljoner euro för 1,5 procents avgift på omsättningen på vod-tjänsterna. Diskussioner och förhandlingar pågår även i våra nordiska grannländer.

Sverige då? Sverige har sagt nej till avgift på de här medietjänsterna och snart är vi i minoritet i EU om det. Vi anser att det är ett stort misstag av flera skäl.

Vi behöver en långsiktig finansieringsmodell. Filmen har varit kraftigt underfinansierad i flera år. Det försvårar produktion av värdefull svensk film, och försvagar yttrandefriheten och det offentliga samtalet.

I händelse av en ny kulturminister med andra kulturpolitiska prioriteringar, finns det risk för att debatten hårdnar än mer vad offentliga medel ska gå till.

Pandemin har påskyndat utvecklingen av streamingtjänsternas dominans, medan biograferna och kulturområdet har fått offentliga stödmedel för att överleva.

Varför ska då streamingtjänsterna betala för andras produktioner? I det gamla filmavtalet som avslutades 2017, bidrog alla parter (biografägare, visningsorganisationer, regionerna, SVT, produktionsbolagen tillsammans med staten) finansiellt till svensk filmproduktion. Tio procent av biobiljetten gick tillbaka in i filmproduktionen, oavsett om det var en storsäljande amerikansk film eller en arthouseproduktion. Vi behöver nu få tillbaka en långsiktig och förutsägbar finansiering som garanterar en bredd och en kvalitet. Streamingtjänsterna gör stora vinster på en «infrastruktur» som staten har varit med att finansiera och byggt upp under årtionden.

I dag finns inte längre detta ekosystem från tidigare filmavtalet kvar. Men tack vare AVMS-direktivet kan Sverige göra som andra europeiska länder och säkerställa en finansiell bas för svensk film. Varför inte utnyttja det? Om nu svenska politiker anser att Film är en nationell angelägenhet när man gjorde filmpolitiken statlig, då måste man också kunna säkerställa en långsiktig finansiering.

Lyft blicken och rusta för den framtid som redan är här.

(Undertecknat av Christina Olofson, Elisabet Gustafsson, Carl Javér, Karin Wegsjö, Maria Eriksson-Hecht och Linda Callenholt, för styrelsen Sveriges Filmregissör – Teaterförbundet scen och film.)

Av Christina Olofson, Elisabet Gustafsson 26 feb. 2021