Ur Chantal Akermans «La Chambre» från 1972

I karantän med Chantal Akerman

«Jag tycker så mycket om det. Att Chantal Akerman svarar på breven från Bryssel, precis som modern bett så många gånger, men att hon svarar genom att vara regissör.»

Rebecka Bülow ligger i sängen och reflekterer över betydelsen av ett hem i ljuset av några av Chantal Akermans filmer.



Kameran är placerad mitt i rummet och vrids långsamt 360 grader runt sin egen axel. Bilden visar spisen med tekokaren, ett bord, koppar och cigarettpaket, stolar, fönster. Sedan en säng. Där halvligger den belgiska regissören Chantal Akerman. Hon är vaken, 22 år gammal och har en stor vit skjorta på sig. Kameran fortsätter, vrider sig runt ett varv till. Nästa gång sängen syns så gör Chantal Akerman någonting under täcket, kanske onanerar. Tredje gången håller hon ett äpple. 

Kortfilmen från 1972 heter La Chambre (Rummet). Den heter alltså inte Kvinnan i sängen. Jag vet inte vad som var Akermans intention med titeln, men jag tänker mig att det beror på att rummet är huvudpersonen, inte hon som ligger i sängen.

Jag ser La Chambre i min egen säng. Rummet och kameran tittar på kvinnan i sängen, lägenheten ser tillbaka på mig. Med Akermans blick är platsen inte längre ensamt öde utan laddad och levande.  

Filmen går helt i realtid. Chantal Akerman arbetar ofta så, med långa sekvenser och få klipp. Tiden blir lika seg som timmarna i min lägenhet när jag är här länge och ingenting utifrån bryter in, när varje sekund märks.

Chantal Akerman filmade La Chambre i New York dit hon flyttade i tidiga 20-årsåldern. Där lärde hon känna den franska filmfotografen Babette Mangolte som fotade flera av Akermans viktigaste verk och introducerade henne för andra filmskapare, som Jonas Mekas, en ofta nämnd inspirationskälla. 

När jag ser på La Chambre så tänker jag att rummet ser ut som ett hem. Dels på grund av föremålen och möblerna men också eftersom hon i sängen verkar ha det ganska lugnt och skönt med sig själv. Men är det ett hem? Just hemmet och avsaknad av hem är ett genomgående tema i Chantal Akermans konstnärsskap. 

En plats där det går att vara med sig själv, det skulle kunna vara en definition av hem. Som lägenheten i La Chambre. En annan kan vara: platsen där du hör till. Och Chantal Akerman intresserar sig genom sina filmer lika mycket för sin tillhörighet, familjehistoria och judiska identitet.

I New York gjorde Chantal Akerman sin första långfilm år 1972. Den skildrar ett slags hem som inte är hemma, ett hotell. Dokumentären Hotel Monterey visar liksom La Chambre på Akermans särskilda sätt att arbeta med temporalitet som tillsammans med tekniken att filma människor i ögonhöjd skapar närvaro. Ett varande med det och den som filmas, snarare än bara ett betraktande.

*

Under de första åren som Chantal Akerman bodde i New York hörde modern Natalia Akerman i Bryssel jämt av sig. Breven som hon skickade till dottern år 1971-1973 blev sedan en viktig komponent i essäfilmen News from Home (1977). Filmen består av långa klipp på stadsmiljön. Tunnelbanevagnar, halvt öde gator, fulla trottoarer, en snabbmatsresaturang. Kameran och två personer som antagligen är Chantal Akerman och Babette Mangolte skymtar i speglingen i tågdörrens fönster. Det är sommar, New York-borna är lättklädda, bilderna rymmer en känsla av rörelse och liv. Ljudet är en blandning av sorl och trafik.  

vlcsnap-2017-08-04-15h47m22s262.png

I en voice-over läser Chantal Akerman upp breven från mamman. Det är en avgränsad värld som Natalia Akerman berättar om, med noteringar om pappans hälsa eller en släktings äktenskap. Hon skriver om hur det går för klädbutiken som familjen driver och frågar om dottern har tillräckligt svala skor, det måste väl finnas bra sandaler att köpa i New York? Och har hon fått de 20 dollarna som lades i förra brevet? 

Men lika återkommande som breven uttrycker respekt och kärlek («jag saknar dig men vill inte att du kommer hem om det gör dig olycklig») så klagar modern på att dottern inte svarar tillräckligt frekvent. Här finns en dos känslomässig utpressning. «Du vet att jag lever för dina brev», «Jag vet att du är upptagen, men försök att svara, det är allt jag har kvar.» 

Ibland får trafikljuden överrösta ord eller hela meningar i breven. Oftast får ändå de två olika elementen av tillvaron existera parallellt. Alltså ett hem långt borta med ömhet och krav, samt den vida världen, det nya hemmet i konstnärsskapet. 

*

Chantal Akerman gjorde sin allra första film Saute ma ville (Blow up My Town, 1968) endast arton år gammal, avhoppad från filmskolan i Bryssel. I kortfilmen går en ung kvinna spelad av Akerman in i ett kök. I bakgrunden hörs en nynnande röst. Hon kokar spaghetti, putsar skor, dricker vin, allt i rasande tempo. Rösten nynnar alltför snabbt och ljust. Kvinnan tejpar för gliporna runt fönstret och dörren, vrider på gasen. Sedan blir rutan svart till ljudet av en explosion. 

*

Hemmet som sprängs, hemmet som går sönder. Den sista filmen No Home Movie (2015) dokumenterar ett hem som är i upplösning. Mamma Natalia Akerman är gammal och sjuk. Chantal Akerman filmar skypesamtalen mellan Bryssel och New York. Jag ser regissörens konturer speglas i datorskärmen. Det fria och anonyma New York som skildras i News from home syns inte, blicken riktas bara tillbaka mot modern. Chantal Akerman säger till sin mamma att hon filmar för att visa att det inte finns avstånd.

Stora delar av filmen utspelar sig i lägenheten i Bryssel. Chantal Akerman som annars filmar i ögonhöjd placerar perspektivet längre ned, barnperspektivet. Hennes mamma pratar mycket men inte om Auschwitz, där hennes föräldrar mödrades men hon överlevde. I stället är det Chantal Akerman som antyder vad som hänt i samtal med en av kvinnorna som tar hand om mamman. Tystnad, plats och förlust är ju också genomgående teman i Chantal Akermans filmer. 

Natalia Akerman pratar om maten, om släkten. Hon sover i en liggstol framför tv:n. Hon är ofta munter men har liten aptit. Hon klagar på att dottern aldrig berättar något för henne. I boken My mother laughs (Ma mère rit, 2013) så skriver Chantal Akerman om tiden när Natalia är sjuk och om den komplicerade och mycket nära relationen mellan dem. Hon skriver om att inte känna sig hemma någonstans.

I have an apartment. It’s my home. That’s what other people say, my home. 

But I don’t feel like I have a home or an elsewhere. There’s nowhere I feel like home.

*

Det är svårt att skriva om Chantal Akerman utan att nämna Jeanne Dielman, 23 Quai du Commerce, 1080 Bruxelles från år 1975. Spelfilmen om Jeanne som utför hushållssysslor dagarna i ända – inklusive att sälja sex mellan fem och halv sex – för att sedan explodera, är ju Chantal Akermans absolut kändaste. 

jeanne-dielman.jpg

Stora delar av filmen utgörs av scener där Jeanne tar hand om något i hemmet. Hon städar, lagar mat, ställer saker till rätta, bäddar sängen, viker textilier. Varje sak i rummet blir en del av hennes liv, vardagliga föremål får den odramatiska men ändå rituella laddning som saker man använder dagligen i sitt eget hem kan få. Chantal Akerman har beskrivit Jeannes hushållssysslor som något kvinnorna i hennes uppväxt höll på med, när så många av de judiska ritualerna var borta.

Chantal Akermans filmer brukar beskrivas som (och är) feministiska, men hon värjde sig för att kallas feministisk eller lesbisk regissör. Det var ett sätt att hävda konstnärlig frihet, manliga straighta regissörer slipper ju epitet, de är bara «regissör».

Hon sa även att snarare än feminist så är hon dotter. Hon förklarade att Jeanne Dielman, 23 Quai du Commerce, 1080 Bruxelles är ett kärleksbrev till hennes mor. Genom uttalandet låter hon orden dotter och regissör bli synonyma. 

Jag tycker så mycket om det. Att Chantal Akerman svarar på breven från Bryssel, precis som modern bett så många gånger, men att hon svarar genom att vara regissör. Även News from home är ett svar på breven som läses upp i den. Ett mycket långt vykort, en film som är full av det här vill jag visa dig. Skicka lite foton, ber Natalia Akerman i ett brev.

*

Begreppet hem är så mycket mer komplicerat än rum eller lägenhet. I Chantal Akermans verk rymmer begreppet «hem» alltså alltid flera sidor. Och filmen La Chambre heter därför självklart inte Hemmet, även om rummet som skildras ser ut som ett hem.

La chambre handlar inte heller om hem utan den där akermanska närvaron i tid och rum. Kameran upphör att snurra runt sin egen axel och flyttas i stället fram och tillbaka i vyn mot Akerman i sängen. Hon ser mot kameran, på rummet och mig, leker med äpplet vid munnen. Äter äpplet. Sedan gnuggar hon sig i ögonen och vi lägger oss båda tillrätta under täcket igen. 

Av Rebecka Bülow 26 feb. 2021