© POV Books

Syrener som ger mersmak

«Lyrikårets mest glädjande överraskning», «både varm och krispig, andlig och jordnära», «innehåller en av de vackraste dikter jag känner till».

Diktsamlingen «En klase syrener» av Arsenij Tarkovskij, i urval av Per-Arne Bodin och utgiven på POV Books i slutet av förra året, hyllas av kritikerna.



Svenska Dagbladet (27/12) beskriver Kristoffer Leandoer nyutgåvan, publicerad första gången 1985, som «lyrikårets mest glädjande överraskning».

«Precis som sonens filmer ger faderns poesi rum för en detaljrik sinnlighet, en känsla för bruksföremålens och vardagens skönhet, som kan överraska med sin plötsliga åskådlighet. När han talar om den bensindoftande snön i Moskva väcks tjugofem år gamla sinnesintryck från mitt första besök i staden till liv: exakt den lukten har jag känt.»

«[J]u mer man betraktar far och son Tarkovskij, desto mer lika tycks de i sina ämnesval, sin livssyn och sin konstnärliga etik.»

Flera av kritikerna uppehåller sig vid relationen till sonen Andrej Tarkovskijs filmer.

I Dagens Nyheter (31/1) skriver Rebecka Kärde:

«Den äldre Tarkovskij är mindre berömd, men anses i Ryssland tillhöra efterkrigstidens stora poeter. Per-Arne Bodins urvalsvolym ‹En klase syrener› talar för att positionen är motiverad.»

I Kulturdelen (15/1) skriver Sten Wistrand:

«Arsenij Tarkovskij har säkert haft draghjälp av Andrejs internationella berömmelse för att nå utanför Rysslands gränser. Men ingen kan påstå att han bara har intresse som far till sonen – lika lite som sonens filmer bara skulle ha intresse i relation till faderns dikter.»

Men Wistrand drar även paralleller till andra kända landsmän:

«Som hos Pasternak finns återkommande hyllningar till livet, ibland liksom på trots mot allt mörker som hotar. En annars närmast extatiskt lycklig kärleksdikt får också sluta ominöst med orden: ‹Medan ödet gick i våra spår, / som dåren med rakkniv i handen.› Det är för övrigt den dikten, ‹Första mötena›, som inleder Andrej Tarkovskijs film Spegeln

Kristoffer Leandoer ser spår av både Eliot och Ekelöf:

«‹En klase syrener› innehåller en av de vackraste dikter jag känner till, ‹Och om detta drömde jag›, som på fjorton rader fångar tidens och återkomstens mysterium; den ändlösa kedjan av död och återväxt, drömmen som rymmer mer verklighet än det vakna tillståndet. Det är en dikt som, liksom Eliots ‹Fyra kvartetter› eller Ekelöfs mogna diktning, genom att lösa upp tid och rum (‹Jag behöver inga datum›) ställer människan i ett större sammanhang, länkar henne till framtid och dåtid, natur och tradition; men samtidigt utestänger henne från alla sammanhang, isolerar henne ‹som ett föräldralöst barn›.»

«Ja, hur ska man beskriva denna säregna lyrik?» frågar sig Rebecka Kärde. «Jag märker att jag tänker på den i nästan-motsatser – som både varm och krispig, andlig och jordnära. I detta sträcker den sig mot ikonerna, mot deras djup och oskuld. Det är som en bön.»

Kristoffer Leandoer avslutar:

«‹En klase syrener› är läsning som påminner om att nittonhundratalets moderna poesi rymde fler förhållningssätt till tradition och modernitet, fler skärningspunkter mellan jag och omvärld, än dem vi brukar möta i väst. Jag hoppas att många hittar till den.»

26 feb. 2021