Ossian Melin regisserar Isabelle Grill och Victoria Dyrstad | Foto: Albin Stööp

Göteborgskollektiv går sin egen väg

I skuggan av debatten om vilken svensk film som ska finansieras av offentliga medel och uppluckrandet av fönsterpolitiken görs allt fler filmer utanför det traditionella systemet. Sedan drygt ett år tillbaka arbetar göteborgskollektivet KonstAB till och från med sin debutfilm «Vernissage hos Gud».

Camilla Larsson hälsade på under inspelningarna.



Fyratusen färdigpannkakor är det första som möter mig när jag lämnar den gråslaskiga ishalkan på Göteborgs gator och kliver in i lagerlokalen i Kungstens industriområde, i utkanten av Majorna. Några steg till vänster, en bit längre in, tornar ett slags fogskumslandskap upp sig; en surrealistisk värld skapad av 1500 flaskor, eller 750 liter, rosa, grönt, lila och turkost skum. Scenografin, för det är en sådan det är, har tagit två veckor att bygga och ska nu användas under tre inspelningsdagar. Det är KonstAB Filmproduktion som spelar in långfilmen Vernissage hos Gud och inne i fogskummet gör sig skådespelerskorna Isabelle Grill och Victoria Dyrstad redo för en tagning. Manusförfattarna och regissörerna Ossian Melin och Filip Aladdin kollar bilden i en monitor, tillsammans med Anton Hellström, som den här gången främst skådespelar, åtminstone på papperet.

v-hos-gud-2.jpegFilip Aladdin, Isabelle Grill och Ossian Melin

KonstAB är kollektivet som, kort sammanfattat, gick från framgångarna med instagramkontot Olika personer till att röra om i den svenska teatervärlden med sin hyllade Total trilogi; uppsättningarna Total trygghet, Total fräschhet och Total strukturalitet spelades på Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm och på Göteborgs stadsteater 2017-2019. De stod med fötterna rätt stadigt i den kulturella medelklass-majornamyllan, och var på något sätt i opposition mot allt, även sig själva och sin egen bakgrund och använde ett slags fragmentarisk blandteknik för att satiriskt skärskåda konstens förhållande till kapitalet, på ett samtidigt publikfrånvänt och publiktillvänt sätt. Och har sedan dess ständigt fått förklara att det alls inte är ironi de håller på med – tvärtom.

Det är också i konstvärlden vi befinner oss i när KonstAB ger sig in i filmens värld. Vernissage hos Gud är deras första film och beskrivs i synopsis som «en maximalistisk, associativ historia med många sidospår och lösa trådar som flyter ut i vackra mönster runt den huvudsakliga storyn …». «I filmens berättelse så har konstnärer med jämna mellanrum, under 2000 år, blivit utvalda av Gud för att testas. Ingen har hittills klarat av att uppfylla Guds krav.» Texten slutar med sammanfattningen: «En bild av konstens otillräcklighet trots allt? Eller en önskan om att det gudomliga kan finnas i det lilla?»

Inspelningarna började i Japan vintern 2019, innan en pandemipaus tog vid under större delen av 2020. Under jullovet fick de grönt ljus och tillgång till Dômens konstskola i Slottskogen, så det gällde att snabbt säkra finansieringen. Snart är drygt halva filmen inspelad och längre fram väntar inspelningar på Island. Men processen får ta den tid den tar, finansieringen löses efter hand av producenten Albin Stööp, som hittills har fått in cirka 2,5 miljoner, den stora merparten genom privata investeringar och stöd. Förutom pandemi pausar man för andra uppdrag som till exempel arbete med en bearbetning av Shakespeares Stormen till Göteborgs stadsteater i höst. Filmpremiären blir när den blir, men förhoppningsvis vintern 2022/23.

I ett mail inför mitt besök förklarar Albin Stööp:

«Vi har haft som ingångsvärde att vi inte vill samproducera filmen med någon. Vi vill helt äga vår egen film, nu och för alltid. Delvis för att försäkra full konstnärlig frihet under produktionen, men också ta del av samtliga intäkter och genom det kunna ha råd att påbörja nästa filmprojekt när filmen väl har premiär. Och vi är ju på god väg, med tanke på att vi närmar oss att ha gjort en färdig långfilm för sex miljoner helt och hållet med privat kapital och i en process där konstnärerna fått göra precis som de vill. Förutom att de står för regi och foto gör de också egenhändigt scenografi, kostym, attribut, casting, klippning och ljus - något som gör att deras vision ännu bättre kommer synas i det slutgiltiga verket.»

*

Det har blivit dags för lunchpaus och medan maten hämtas får jag en stund med skaparna i ett hörn i den stora lokalen. Det är Ossian Melin som pratar mest, medan Filip Aladdin med jämna mellanrum bekräftar och flikar in. Anton Hellström cirkulerar runt och stannar ibland till och bidrar till samtalet. Det är svårt, och känns efter ett tag på sätt och vis onödigt att lägga något större fokus på vem som säger vad. Trots att det på papperet är Melin och Aladdin som regisserar, Aladdin som fotograferar och Hellström «bara» är skådespelare i filmen så både svarar och arbetar de tillsammans, över gränserna.

«Vi är ju så vana vid varandra. Allt är löst och ledigt», säger Ossian Melin.

v-hos-gud-11.jpg

I synopsis har jag läst att filmen består av tre delar. Den första utgörs av en ganska realistisk vardag där huvudpersonen Irma går på konstskola och jobbar extra på antikvariat. Den andra delen är ett expressivt fantasy-äventyr med thrillerinslag, där de utvalda möter både Gud och fientliga agenter i en kamp mot den globala kapitalismen, mot en deadline där mänsklighetens framtid står på spel. Och den tredje slutligen är: «Ett videokonstverk. (…) Ett kulturpolitiskt gevär. En religiös agenda. Ett filmtekniskt experiment. En bild av konstens otillräcklighet trots allt? Eller en önskan om att det gudomliga kan finnas i det lilla?»

Jag frågar varför de vill göra den här filmen och varför på det här sättet?

«Det kan bli schizofrent, men hellre det än att inte våga testa alls», säger Filip Aladdin.

«Den här filmen är inte skapad för att vi sedan ska få regissera tv-serier, den görs för att den behövs och måste göras. Man kan säga att den är gjord i konflikt med saker, skapad i ett slags hat och frustration, haha. Som Bergman ungefär sa en gång om Äppelkriget – att det är ny tid av humor nu, skapad ur hat och ilska», säger Ossian Melin. (Äppelkriget var en av Bergmans favoritfilmer och han sa mer exakt: «Med Äppelkriget skapas en ny sorts lust och glädje i den svenska underhållningen; lust och glädje buren av vrede.»)

Det är också Äppelkriget som de nämner som en svensk favoritfilm och inspiration, vid sidan av Jodorowsky. Här någonstans slutar jag hålla koll på vem som säger vad.

«Vi går på lust och magkänsla. Vi jobbar lite som när man gör en utställning som konstnär – det finns liksom ingen beställare för den här filmen. Den är ett kulturpolitiskt statement, ingen av oss har gått på filmskola eller så och vi vågar riskera att vara dåliga.»

«Om den här filmen buntas ihop med något annat har vi misslyckats. Det ska kännas nytt och vi väljer medvetet att inte förhålla oss till regler eller att uppfylla kriterier för vad en bra film är. Det finns inget facit. Varje scen ska vara spännande. Vi har ett färdigt manus men innan vi ska spela in så förstör vi liksom scenen och skjuter oss själva i foten kan man säga …»

«Vi hoppas att det ska bli en film som andra måste förhålla sig till i framtiden när de står inför olika val i processen. Att vår film medverkar till att de inser att de får ett val till, att man kan göra precis hur man vill.»

Men är det humor som är det viktiga, är det en komedi i botten?

«Nej, inte alls. Det är en allvarlig film, även om vi skojar på plats. Det finns humor i manuset, men det mesta kommer nog att ryka. Det som är övergripande humor, det är ju att vi överhuvudtaget gör den här filmen …»

«Vi vill göra en lättillgänglig konstfilm. Tänk hur hur många bra filmer man har valt bort att se för att affischen är svartvit och tråkig, fast att man VET att filmen är bra. Vår film ska vara tvärtom. Målet är att aktivera tittarna, de ska inte sitta tillbakalutade, utan framåtlutade på helspänn.»

De menar att filmbranschen är en exkluderande värld. Och även om det de håller på med just nu kan sägas vara ett eget inlägg i debatten om den svenska filmen och dess visioner, så har de inte så noga koll på den.

«Vi fikar inte med någon i filmvärlden. Det här är en film om konstvärlden, gjord av människor från konstvärlden. Det är dyrt att göra film och antingen är man med i klubben eller inte. Det kan vara en befrielse att komma från en annan värld, konst-, dans- eller poesivärlden och bestämma sig för att göra film. Det finns inga krav eller förväntningar.»

v-hos-gud-8.jpeg

Rollerna spelas av en blandning av amatörer och professionella skådespelare och flera av rollerna är skrivna för dem som spelar dem. Förutom Isabelle Grill (Midsommar), Victoria Dyrstad (Göteborgs stadsteater) finns bland annat Magnus Krepper och Ossian Melins pappa, konstnären Bo Melin med.

«Vi var först fascinerade av Magnus Krepper för att han för oss verkligen är urtypen för den svenske manlige skådespelaren. Sedan lärde vi känna honom och nu gillar han att jobba med oss.»

KonstAB-gänget syr alla kostymer och bygger all scenografi själva. Budgeten på sex miljoner skulle snarare uppgått till 15 om man gjort på mer traditionellt sätt. Men, de poängterar:

«Alla i teamet är erfarna och får betalt. Det är viktigt för oss och vi blir friare själva om vi kan lita på och är trygga med dem som är runt oss. Rädsla och ängslighet dödar kreativiteten. Albin är fenomenal på att skaffa fram pengar. När vi måste spela in så fixar han det bara och säger typ: ‹Fråga inte var jag har fått dem ifrån…›»

Den egensinniga hållningen till produktion och dramaturgi gäller även distributionen. Siktet är inställt på en delvis annan publik än den traditionella biopubliken och andra sammanhang än enbart de traditionella filmfestivalerna. I mailet inför mitt besök skrev Albin Stööp:

«Vi bryr oss inte överhuvudtaget om hur kommersiell vår långfilm kommer att bli. Vi kommer inte göra några kommersiella kompromisser eller ha några mål. Däremot har KonstAB sedan tidigare en trogen publik som kommer och ser alla teaterföreställningar de sätter upp. Vi förväntar oss att dessa (ca 10 000) även kommer och ser vår film. Av den anledningen har vi också valt att distribuera filmen själva. Varför skulle vi dela med oss av intäkter till en distributör, när vi ändå äger vår egen målgrupp?»

«Vi blev chockade när vi under förarbetet kollade statistiken och insåg hur få som verkligen går och ser svenska filmer på bio. Vi kommer att bygga egna popup-biografer, med låga trösklar och bekväma stolar. Det ska kännas som en kombination av vernissage, cinemateket och filmpremiär och vara fartfyllt och glädjedrivet och det kommer att passa både teatervana och ovana. Verket ska tala för sig själv och ordet ska spridas genom att folk tipsar sina kompisar.»

De som redan är fans och vana vid KonstAB:s uppsättningar kommer dock att känna igen sig.

«Javisst, estetik, tematik och berättelse är desamma. Blandningen av intellektuellt och fånigt likaså. Det ska bli spännande att se hur det funkar på film.»

*

En trappa upp sitter Isabelle Grill och Victoria Dyrstad och käkar fish & chips. På väggen hänger en whiteboard med det mycket korfattade inspelningschemat: «FogskumsTVn», «Pannkaksritualen», «Irma möter Gud», «Madeleine spelar och sjunger» och «Spårvagnsperformance».

v-hos-gud.jpeg

«Det är jätteroligt att spela i något som har så många olika stilar», säger Victoria Dyrstad, som spelar den till en början nyliberala konstnären Madeleine Silverstjärnt, vars historia får sig en rejäl twist i filmens andra del.

«Men fogskummet är inte så bekvämt direkt …», skjuter Isabelle Grill in. Hon gör huvudpersonen, den utvalda konstskolestudenten Irma och berättar att efter dagens dialoglösa scener ska hon ägna kvällen åt att lära sig en lång monolog, både naturalistisk och poetisk, till nästa dag.

*

Lunchen är över och eftermiddagspasset ska börja. Ett gäng statister har anlänt för att medverka en stund. Kamerorna är flyttade från det surrealistiska fogskumslandskapet till den största pannkakshögen. Det har blivit dags för «Pannkaksritualen». Pannkakorna är en parafras på ett videoverk som Ossian Melins pappa Bo Melin gjort, både i verkliga livet och som konstnären Björn Backe, som han spelar i filmen. Energin stiger i lokalen. Tillsammans med Isabelle Grill och Victoria Dyrstad cirklar statisterna, i olika åldrar och stilar, sakta runt pannkakorna medan de studerar dem ingående. Själv går jag motvilligt ut i snöslasket igen.

Av Camilla Larsson 17 mars 2021