Prisvinnaren Fathia Youssouf flankerad av Isabelle Huppert och galavärden Marina Hands © Cyprien Nicoleau – ENS Louis Lumière pour l'Académie des Césars 2021

Fransk filmgala att glädjas över

«Men det är precis det som kultureliten måste göra. Ta plats, ta sig själva på allvar, våga skämta, våga prata om konstens roll i samhället.»

Jon Asp korsar mellan högt och lågt på franska Césargalan.



Häromdagen kom nomineringarna till årets 93:e Oscargala, ett decimerat år och en försenad tillställning som hålls först i slutet av april. David Finchers Mank fick flest nomineringar, tio stycken, medan Chloé Zhaos Nomadland, med sex vinstchanser, är favorit att vinna i kategorin för bästa film.

I helgen som gick hölls den 44:e versionen av franska César i Paris. De var spänt inför galan, i ljuset av Polanski/Haenel-stormen förra året, och i ljuset av nya sexuella anklagelser bland annat mot ledande chefer på CNC (franska filminstitutet) och prestigeinstitutionen Sciences Po.

Med tanke på omständigheterna i Frankrike liksom stora delar av Europa, nedstängning under nästan ett år och alltjämt hög smittspridning, var det en överraskande syn som mötte tv-tittarna: publik i salongen. Till skillnad från exempelvis vid den svenska filmgalan satt här filmarbetare på parkett, utplacerade med en meters avstånd och i svarta ansiktsmasker svårare att känna igen än vanligt.

cesar21_cerem_ll_ceremonie_cnicoleau_115-1280x853.jpeg

Och det var en händelserik och ovanligt upplyftande gala. Ett mellanår, filmmässigt sett, men med många nominerade och prisade för filmer med betydande mångfald (vilket knappast kan sägas om det svenska filmåret). Många mindre kända röster tog stor plats på scen och eftersökte mer pluralism i fransk film. I det kan nog sägas att Adèle Haenels samlade utspel från förra året haft viss effekt.

Men inte heller de mer etablerade verkade kunna motstå årets gala. Fanny Ardant, Nathalie Baye och Charlotte Rampling delade samtliga ut pris liksom Isabelle Huppert, som också passade på att skämtade om tyska neutrum som ett inlägg i en allt mindre tillåtande genusdebatt. Louis Garrel hyllade den bortgångne Jean-Claude Carrière i ett högtidligt tal. Jean-Louis Trintignant fick nöja sig med att medverka på länk, men det var inte desto mindre rörande att se 90-åringen i sitt hem.

Fanny Ardant, liksom Garrel nominerad för sin biroll i Maïwenns egensinniga ADN, skrattade sig igenom nästan hela galan – här lite som symbolen för en hel filmelit som likt kalvar på grönbete äntligen kunde dra av sig pyjamasen och klä upp sig för att hylla den film som ändå visats, om än starkt begränsat under 2020. Sedvanligt oblyga Corinne Masiero, underbar i Benoît Delepines och Gustave Kerverns Effacer l’historique, gick kanske längst av alla: utklädd till åsna idkade hon först sorglös drift på Catherine Deneuve i höjd med Jacques Demys Flickan med åsneskinnet (1970), innan hon strippade sig själv in på bara huden – den blodiga nakenchocken gav även utländska rubriker.

cesar21_cerem_ll_ceremonie_cnicoleau_213-1280x853.jpeg

Galan gick också i nordiska färger: Thomas Vinterbergs En runda till, som även fick två Oscarnomineringar i veckan, vann pris för bästa utländska film medan Max von Sydow, med både franskt och svensk medborgarskap, var sist ut i den traditionsenliga hyllningsblock som uppmärksammar bortgångna under året.

Tvära kast mellan högt och lågt, alltså, allvarligt blandat med tramsigt, en del duktigt med desto mer inkorrekt. Men framför allt var det politiskt konfrontativt, en gala som gick i motståndets och självrespektens teckens. Kulturministern i publiken fick det hett om öronen. Säkert var det många som inspirerades av de pågående teaterockupationerna, som började i Paris häromveckan och som spridit sig till åtskilliga teatrar över hela landet, med studenter och skådespelare som kräver arbetsrätten tillbaka; att teatrar och biografer öppnar igen.

En högstämd Chiara Mastroianni tog till orda och banade väg för två fackliga representanter på scen, ivriga till debatt. Stéphane Demoustier, manusprisad för sin film La fille au bracelet, framhöll det absurda i att hans barn kan handla kläder på Zara men inte gå på bio. Samtidigt passade han på att berömma det franska systemet, med en uppmaning att det är hög tid att även streamingjättarna börjar bidra till detsamma. Nytt för året var César des Lycéens, ett pris där gymnasister över hela landet får rösta på sin favorit bland inhemska filmer, tecken på vilken hög status skolbio i Frankrike alltjämt har.

Filmen må vara satt på undantag, men i Paris denna kväll fick vi alla fall se tecken på en motståndsrörelse, en rörelse som i direktsändning kunde tillstå hur mycket de saknar biograferna och teatrarna, att de inte nöjer sig med serier och streaming.

Förstås var det många medier och inte minst läsarkommentarer som rasade mot hela tillställningen. Hur kan dessa välbetalda ta så stor plats och sig själva på så stort allvar – när världen ser ut som den gör? Vad ska vi egentligen med kulturen till – när dess främsta företrädare inte vet om de ska tramsa eller slå på stora trumman?

Men det är precis det som kultureliten måste göra. Ta plats, ta sig själva på allvar, våga skämta, våga prata om konstens roll i samhället. För även om det sista inte är det mest akuta, på kort sikt, så kräver all verksamhet samtal och underhåll. Att ifrågasätta är sunt, och solidaritet måste kunna uttryckas även inom det egna skrået. Här visade sig fransmännen, till skillnad från många andra nationaliteter, föredömliga.

Så även om mellanåret drabbat fransk film hårt – en inställd Cannesfestival går inte obemärkt förbi – var dess filmgala ovanligt minnesvärd, både underhållande och faktiskt lite revolutionär.

Av Jon Asp 17 mars 2021