Per Zetterfalk och Lars Norén © Mattias Bardå

Att filma Lars Norén

«När en fotograf från Rapport under deras intervju plötsligt själv sticker emellan med en fråga, tittar han förvånad på henne och frågar med tonlös röst: ‹Är ni två reportrar nu.›»

Per Zetterfalk drar sig till minnes arbetet med Lars Norén-filmerna «Kall» och «Närbild», nu aktuella på vod. (Texten uppdateras med nya dagboksanteckningar efter hand.)



2 FEBRUARI

Jag prioriterar att vara på teatern tidigt i dag. För att delta i ensemblens uppvärmande volleyboll och på så sätt komma dem närmare, lösa upp gränser och göra dem mindre medvetna om min närvaro. I volleybollen är jag vem som helst. Vi vinner och förlorar tillsammans. Spelet tar över. Vi duschar, klär om och skämtar som ett gäng. Det är mer uppsluppet i dag. Jag frågar om jag får sitta på den fjärde uppställda stolen framme vid scen. Norén dröjer en sekund och säger sedan: «Vi testar.» Han tilltalar mig ett par gånger under dagen. Dels undrar han vad det blev för resultat i volleybollmatchen. Dels angående något på scen som han blir förtjust i. «Du fick med det på band, va?» Jag måste liksom skådespelarna vara konstant på alerten. Det är korta repetitionsdagar, men vi är alla trötta när vi åker hem. Koncentrationen i arbetsgruppen är hög. Utöver Norén, hans assistent, ensemblen och jag är det i regel få andra närvarande. Noréns kvinna dyker någon gång upp på en stol bakom honom. När en fotograf från Rapport under deras intervju plötsligt själv sticker emellan med en fråga, tittar han förvånad på henne och frågar med tonlös röst: «Är ni två reportrar nu.» Det känns som om SVT sitter i hans knä. Scenografin gör rummet kompakt och fysiskt. En praktikant lättar upp stämningen, till synes lyckligt obekymrad över sammanhanget och sin roll i detta.

 

30 JANUARI

Journalister kontaktar mig, frågar. Hur tog du emot beskedet. Hur var han. Vilken betydelse har han haft. För dig. För världen. Sju tre. Vilken betydelse kommer han att få. Jag säger att beskedet var oväntat och overkligt. Att han varit med så länge och alltid varit aktuell. Att han var en väldigt levande människa. Att han gjorde ett starkt intryck. Jag säger att han sagt att skrivandet är hans hem och att det nog stämmer. Att jag kom in i hans allra heligaste. Att det var avgörande eftersom han var så exklusiv. Men att desto viktigare var att jag fick stanna kvar. För det var inte givet. Det ställdes höga krav på det konstnärliga teamet. Han var sträng mot både sig själv och sin omgivning. Skådespelare älskade att jobba med honom. Han såg dem och tog dem på allvar, så att de kunde nå toppen av sin förmåga. Mig gav han verktyg som kommit att bli centrala för mitt arbete som regissör, erfarenheter som jag kommer att kunna ha nytta av under hela mitt yrkesliv. Viktigast: Håll processen öppen. Vänta med beslut till rätt tillfälle. Våga vara i det öppna tills detta infinner sig och ge inte upp. – Jag vill se in i hur han skriver och regisserar. I hur hans karaktärer får liv. Han vill öppna skådespelarna och hämta inspiration till sitt skrivarbete. Han kokar ihop deras roll och person, plånar ut skillnaderna, uppmanar dem att säga «jag» när de pratar om sina karaktärer. Han frågar vad drömmer ni om. Vad vill ni ska hända. Han råder dem att bara säga vad som spontant kommer upp. Blandar samman deras namn med namnen på deras rollfigurer. Det ligger i teaterns, i repeterandets, natur, säger han till mig, att man kommer väldigt nära. Du ser rakt in i deras inre. Är arbetet bra, vågar de visa sitt inre. Du måste visa ditt inre. Vara totalt ärlig. I det här arbetet agerar skådespelarna inte bara genom sina privata erfarenheter. Här uttrycker de sina privata erfarenheter också i direkt form, och ibland går de rakt in i pjäsen. För pjäsen är inte färdigskriven. Skrivprocessen är delvis öppen. Jag vill att Norén ska visa sig för mig och kameran. Det är intimt och känsligt. Starka spänningar. Alla är under press och sårbara. Vi är där som hela personer. Även med vårt omedvetna. Vi måste ha garden nere. På golvet framför mig provar skådespelarna saker som de inte vet om det fungerar. Tillblivelsen visar det dåliga, det ofärdiga. Därtill är pjäsens ämne intimt. De utforskar manligt kroppsspråk. Gruppen. Maktkampen mellan grupp och individ. De redogör för skam och trauman. Det förekommer känslig information om andra personer. För att deras impulser ska bli tillgängliga för skådespelarna i rollspelet, och för dramatikern i hans pågående skrivande, är det viktigt för dem att sänka medvetandenivån. Det finns en konflikt mellan Noréns vilja att sänka skådespelarnas medvetandenivå och min kamera som riskerar att höja densamma. Skådespelarna läser av också vad jag ser. Ibland konkurrerar min närvaro med Noréns. Det präglar min plats i rummet. Det pågår ett spel mellan mig och skådespelarna. Mellan mig och Norén. Samtidigt är det inte bara min närvaro. Det ömtåliga i de levande repetitionerna kan alla lämna bakom sig. Men det fastnar på film. Kameran innebär att det finns fler ögon i rummet än de man ser. Också de finns som man inte kan påverka. Frånvarande iakttagare. Under repetitioner agerar och talar de också till kameran. Men en blick i kameran förblir obesvarad. Jag blir en projektionsyta för det som processen medför. Min närvaro kan till och med göra så att de skärper sig och blir bättre. Det påverkar inte bara var och hur jag kan filma, utan även när. Om detta har de synpunkter. Jag måste anpassa mig för att få fortsätta att följa dem. Inte bara kameran är viktig, utan också mitt kroppsspråk. Var jag är. Hur jag rör mig. Ibland kan något mycket litet öppna upp mellan mig och gruppen. Ett leende eller en blick, en replik eller kanske bara en andning som jag tar upp. Plötsligt fångar jag deras ansikten, känsliga spel och samtal. Lika plötsligt avbryter de mitt arbete. Jag tvingas filma på avstånd. Det ger dåliga bildvinklar. Jag befinner mig bakom Norén, för att inte bryta linjen mot skådespelarna. Jag har svårt att fånga ljudet av flera skäl. Utöver avståndet till de medverkande är de utspridda i stora lokaler med dålig akustik. Min utrustning räcker inte till för att fånga dem. – Den konstnärliga arbetsprocessen är personlig. Gränsen mellan arbete och person är svår att dra. Den går på olika ställen för olika människor. Jag kan inte tolka deras olika uppfattningar om vad som är offentligt och privat. När samtalet mellan Norén och ensemblen drar i gång börjar jag filma direkt, utan att fråga. De sneglar. Det är också en markering från min sida. Det är de som tydligt måste säga till när jag inte kan filma. Det hinner inte gå mer än ett par minuter innan Norén ber mig stänga av kameran. Då slår jag av den direkt, går och hämtar min anteckningsbok och börjar i stället anteckna. I slutet av dagen ber Norén mig ringa honom «i morgon klockan nio». När jag ringer, så föreslår han att vi tar en liten paus eftersom skådespelarna känner sig «lite hämmade» av kameran. ”I det här läget är det livsfarligt”, förklarar han. «De är för unga. Mig stör det inte. Men de är ovana. De låser sig.» Jag ska ringa tillbaka en vecka senare, samma tid. När jag gör det, så hälsar han att det nu går bra att komma igen. På väg ut till teatern inser jag hur oöverskådligt mitt material redan börjar bli. Vad kommer jag att kunna berätta? Det har gått tio dagar sedan senast och något har hänt i klimatet. Scenografen är ny på plats. Han tillhör samma kulturella överklass som Norén, åtnjuter auktoritet som medlem i den inre gruppen. Han hälsar direkt. Jag hälsar på den äldste skådespelaren, som är sluten och inte vill kommunicera. Som sin rollkaraktär, ungefär. Jag tar först inte fram kameran, vill inte öppna för offensivt. «Hur känns det?» frågar Norén samma skådespelare. Nu är kameran uppställd och jag förstår att detta handlar om mig. «Det är bra», svarar han. Vid ett tillfälle när jag ska hämta mina hörlurar – jag tassar försiktigt i bakgrunden – vrider sig Norén runt i vanlig ordning när något pågår bakom hans rygg. Då jag är tillbaka, vänder han sig om igen och säger: «Är du färdig nu?» Skådespelarna är på väg in i sina roller, som de har med sig ut från repetitionslokalen. Villkoren för mitt deltagande har skärpts. Jag är inte bara betraktad, utan i allt högre grad kontrollerad. Jag vet min plats. Jag är främlingen. Det är en roll som jag själv bidrar till att forma genom mina försök att gå gruppen till mötes. När scenografen stapplar in och ut ur repetitionslokalen och öppnar en Loka med ett ljudligt knäpp, så vänder sig Norén om – och förblir tyst.

 

27 JANUARI

Kulturlivet reagerar på dödsbeskedet. Skådespelare, regissörer, teaterchefer, kulturchefer och kritiker säger att han är en av landets mest kända personer som jobbar med kultur. En av giganterna inom svensk scenkonst. En gigant inom internationell teater. Vår största dramatiker efter Strindberg. Den i särklass största dramatiker som funnits i Sverige, och inte bara i Sverige. En av de absolut största med världsliga mått. Rent objektivt helt oöverträffad i sin betydelse för att forma den moderna teaterhistorien, både i Sverige och internationellt. Ett av monumenten i det senaste halvseklets svenska kulturliv. En av de mycket få konstnärer som har varit med och skapat den svenska självbilden. En före detta teaterchef säger sig inte förstå hur svenskt teaterliv ska kunna fortsätta. – Noréns upphöjda position är påfallande. Samtidigt fanns hans hotfulla krav, vilket skapat ambivalens. Han styrde sin omgivning hårt. Kunde vara besvärlig mot många. Skrev sedermera öppet om det i sina dagböcker. Vid olika tillfällen blev han kraftfullt sågad av kritiker och han hade mediedrevet efter sig i samband med Sju tre och morden i Malexander. Sådant kan skapa oro. Det är inte svårt att förstå att han räddes en fientlig omgivning som var ute efter att misskreditera honom. Bortsett från att hans exklusivitet bidragit till en mytbildning kring hans person, har den även blivit en del av hans varumärke och kanske även laddat hans skapande. Om tiden efter Sju tre har han själv sagt: «Jag fick en egen frihet i den här stormen. Det var mycket märkligt, som om jag hamnat i en inre exil. Jag förstår det inte själv.» – På Riksteatern spelar jag inte någon roll i hans pjäs. Jag är ett öga på hans process. Ett öga som arbetar konstnärligt med kamera och mikrofon. Ett öga som själv blir iakttaget. Norén är väldigt engagerad i sitt arbete, jag vill inte störa det. Likafullt inverkar min kamera på oss, vår relation och det som sker. Hur beter jag mig för att komma nära? Det är första repetitionsdagen och det förekommer inte några presentationer. Snabbt monterar jag upp kameran på stativet medan Norén och skådespelarna utbyter några korta meningar om vad det är för slags pjäs. Hur nära får jag gå? För att signalera respekt för processen tar jag plats bakom ett bord med pjäsmanus, frukt och Loka. Därifrån är det svårt att komma nära med kameran. Jag får mest profiler och nackar i bild. Skådespelarna är främst fokuserade på att göra det som karatetränaren säger till dem, medan jag noterar att Norén kastar blickar på mig via kamerans display. Jag tänker att han tänker som jag: «Vem är han?» Innan vi skiljs åt den första repetitionsdagen, då jag får filma hela dagen, säger han att jag får komma tillbaka «imorgon». Den andra repetitionsdagen – när de diskuterar igenom sina karaktärer, deras bakgrund, motiv och relationer – måste jag stänga av kameran. Strax efter det, eller är det kanske mitt under repetitionerna, närmar sig den äldste skådespelaren mig och säger högt att det han sagt om en viss person, det är personligt och får inte visas. Norén följer upp skådespelarens initiativ och frågar vad det är för arbete som jag gör. Gruppen sitter i en sluten ring några meter framför mig och från att ha varit en fluga på väggen är jag i händelsernas centrum. Jag förklarar: «Att visa den konstnärliga arbetsprocessen.» Norén säger att jag inte får kopiera materialet och kräver att få titta igenom det innan någon annan tar del av det. Efter den andra dagens slut berättar Norén att vi kan ha ett samtal om några dagar. Han måste kunna lita på mig, förklarar han på väg till hissen. «Du får inte visa detta för någon. Det måste du lova.» En vecka in i processen får jag presentera mig och mitt arbete för teamet på kollationeringen. Norén säger att jag kommer att vara med i produktionen och förklarar: «Om skådespelarna blir för medvetna, så är det inte bra. Vi får ta det från vecka till vecka. Vi får känna efter. Ibland glömmer de det helt.» I en paus när jag är ensam i repetitionslokalen kommer han plötsligt in. Han är frånvänd, eller kanske frånvarande. Jag är osäker på vilka koder som gäller. När man kan tilltala varandra och inte. Jag frågar hur det går. Han svarar «bra», knappt utan att vända upp blicken. Försiktigt hör jag mig för om vi snart kan prata «om det som pågår». «Jo, det kan vi», svarar han och är på väg ut igen. Men lägger till innan han hunnit ut: «Inte nästa vecka. Det är så korta dagar. Men veckan därpå.» Så är han borta. Knappt har han gått förrän han är tillbaka. Han verkar ha glömt sina cigaretter. Han går raskt över golvet och fortsätter där han slutade: «Veckan därpå ska det gå bra.» Nu är tonen en annan, mer inbjudande. Jag har den här dagen på eget bevåg flyttat stativet närmare. Jag svarar att han får säga till om jag kommer för nära. Att jag provar mig fram. «Det är bra.» Han är nöjd med att jag är hänsynsfull. Hans röst låter vänlig. «Jag tror att det här ska gå bra.» Efter pausen lyfter jag kameran av stativet, går närmare och sätter mig så att jag får både hans och skådespelarnas ansikten i bild. Det är en lättnad att ingen verkar störas av det. Därefter sätter sig alla kring bordet. Norén ställer frågor om bland annat mobbing. Jag sitter nära, så bild och ljud blir bra. Tänker att det som lämnas kvar av en själv måste vara så exakt som möjligt så som det var. På morgonmötet dagen därpå tar en av skådespelarna upp önskemålet att jag inte ska filma när det handlar om personliga erfarenheter. Det föranleder Norén att påkalla en rutin. Varje fredag ska det göras en utvärdering av veckans filmningar. När ordet går runt och också jag, till min förvåning, får chansen att göra min stämma hörd, tilltalar Norén mig med «du» i stället för, som i fallet med skådespelarna, vid förnamn. Vi uppfattar alla fler signaler än de som vi omedelbart kan tolka och förstå. Jag är med, men inte lika mycket som övriga. Det yttre ögat har kraft. Det dras en gräns, knappt uppfattbar. Så skapas gruppens dynamik.

 

26 JANUARI

Lars Norén är död. Jag skriver på Facebook att jag följde honom nära under några år på 00-talet. Att det jag lärde mig av hans sätt att vara, välja, uttrycka sig, överraska tillhör mina allra viktigaste skolor. Att jag särskilt minns våra dagar i Paris, att han satte upp Krig, att vi bodde på Centre Culturel Suédois och ALLT var dramatik! Hur börjar och slutar en relation, en process? Det har gått en tid sedan jag gjorde mitt arbete om Norén. Nu kommer det tillbaka med kraft. Jag mejlar Noréns sekreterare på Riksteatern och i augusti 2002 får jag svar. Där står det att jag ska höra av mig till Norén i november. När jag ringer honom på mobilen låter hans röst på samma gång närvarande och långt borta. Han hör sig för om vad materialet ska användas till. Jag förklarar att det är en gestaltande forskning, att jag studerar processen både utifrån och inifrån och att det kommer att resultera i en avhandling och kanske en dokumentär. Norén säger att jag kan komma till Riksteatern 3 januari halv tio då han ska börja repetera «ett känsligt material med unga skådespelare». Han förklarar att vi då har möjlighet att ses på tu man hand. Jag vet inte på förhand vad jag ska delta i när jag åker till Riksteatern. Är det ett samtal för att kolla in vem jag är, en regelrätt intervju eller starten på hans repetitioner? Jag förbereder mig på alla scenarier och tar med mig kameran för säkerhets skull. Jag är regissör, fotograf, ljudtekniker, projektledare och forskare och ändå med osäker position. «Är det du som är karatetränaren?» Receptionisten på Riksteatern i Hallunda ser undrande på mig. Snart är också Noréns regiassistent på plats. Inte heller hon är informerad om att jag ska vara där. Utspridda i ett samlingsrum några våningar upp i huset står en kvartett unga manliga skådespelare. Stämningen är avvaktande. Jag tar ett steg fram, hälsar på var och en och berättar vem jag är. Det faller sig så att jag börjar småprata med den äldste i ensemblen. Han berättar att han arbetat med Norén i Tjechovs Måsen och när jag frågar menar han att Norén är lika hängiven Tjechovs text som sin egen. Jag får också veta att texten, som heter Kyla, inte är klar, utan att den ska växa fram i ett samspel mellan författare och skådespelare. Skådespelaren som jag talar med visar sig vara den ende i ensemblen som vet vilken roll han ska spela i pjäsen. Regiassistenten meddelar att regissören nu är på väg och vi förflyttar oss till lokalen där Kyla ska börja repeteras. «Var hittade vi dig? Var det genom Stefan Sauk, eller?» Med små raska steg har Norén klivit rätt in i rummet och är snart framme vid mig och hälsar. Också han misstar mig för att vara karatetränaren. Jag påminner honom om telefonsamtalet. Han ställer inte några frågor. Snart är karatetränaren där, ett kraftpaket i vit träningsdräkt och svart bälte.

Av Per Zetterfalk 26 mars 2021