Katia Pascariu ur Radu Judes «Bad Luck Banging Or Loony Porn» © Silviu Ghetie / Micro Film 2021

«Galen sexfilm» värdig vinnare

«En film om ett sexband som mitt under pandemin kommer på villovägar i en både nedslående och uppmuntrade satir av en av det postkommunistiska Rumäniens mest hårdföra kritiker.»

Jon Asp ser en guldbjörnsvinnare i tiden och livas upp av en bortglömd Berlinale med stor plats för det udda och avvikande.



Vilken film vann guldbjörnen i Berlin 2021?

Risken är stor, sannolikt större än vanligt, att många går bet på svaret. Förra årets Berlinale var en av de sista stora festivalerna som hölls planenligt i full skala innan världen stängde ner. Årets upplaga, digitalt ordnad för ackrediterad bransch och press, skedde i desto större medieskugga, i alla fall ur svensk synvinkel. Så gott som inga artiklar, knappt mycket mer än en TT-notis när priserna annonserats.

Att en festival som Berlin möter allt mindre intresse är ingen ny utveckling, men det är en utveckling som pandemin ställer på sin spets. Samma vecka skrevs det spaltmeter av hyllningstexter om Steve McQueens antologi «Small Axe», då med premiär i SVT. Filmsviten förtjänar stor uppmärksamhet men att samtidigt negligera en av världens viktigaste festivaler – tillställningar som tillåter talanger som McQueen att bli stjärnor och senare, i bästa fall, även förverkliga påkostade projekt som just «Small Axe» – det är ett problem som försämrar filmens hela ekosystem.

Inte minst för att Berlin, under Carlo Chatrians ledning sedan förra året, ser ut att kunna bli en mer utmanande festival än tidigare. Antalet filmer var i år bantat från 300 till 100, antalet tävlingsfilmer från runt 20 till 15, varav många av rätt oprövade regissörer. Inte en enda engelskspråkig film i tävlingen, vilket är logiskt av flera skäl. Ur festivalaspekt var det länge sedan USA och England tillhörde de intressantare länderna. Och utan röd matta och med mindre exponering väljer flera engelskspråkiga filmer att hålla på premiären eller gå direkt till streaming.

Vinnarfilmen då? Jo, den heter Bad Luck Banging or Loony Porn och är regisserad av rumänen Radu Jude. Inte vilken titel och inte vilken regissör som helst. En film om ett sexband som mitt under pandemin kommer på villovägar i en både nedslående och uppmuntrade satir av en av det postkommunistiska Rumäniens mest hårdföra kritiker. 

Med sin brokiga filmgärning som blandar historiskt med samtida, dokumentärt med mer performativt, ses Radu Jude som en av förnyarna av den rumänska våg som rullade igång för två decennier sedan. En filmare som gjort sig ett namn genom att sprida ljus på nedtystade händelser i det förflutna, och som oftare refererar «till författare och filosofer (W.G. Sebald, James Joyce, Walter Benjamin) än till filmskapare», för att citera Rebecka Bülow från hennes intervju med regissören i Bukarest 2017. En intellektuell filmare, men som inte drar sig för provokation och populism.

radu-jude.jpeg

Efter flera originella historiska dramer, och efter oförglömliga I Do Not Care If We Go Down in History as Barbarians, om en ung teaterregissör i färd med att rekonstruera Massakern i Odessa 1941, är Bad Luck Banging or Loony Porn delvis ett nytt kapitel i Radu Judes filmbana. Inte för att vi inte känner igen hans stil, men för att han hela tiden verkar byta stilart – här till ett dagsaktuellt drama om intimt och offentligt i en digital era; hyckleri i modern dräkt, om än med betydande anor.

Det hela börjar med att en sexfilm hamnar på nätet och fort når stor spridning. Det är detta band som åskådaren under filmens första minuter får ta del av, alltså med ett vilt älskande par, därav titeln.

Huvudpersonen är kvinnan, Emi (Katia Pascariu), en respekterad lärare på en prestigefull gymnasieskola, nu rädd för att få sparken. Tröstlöst vandrar hon Bukarests gator för att sopa igen spåren – och på jakt efter par Xanax för att lindra såren. Det går sådär. I stället får hon se människor fara ut på sin omgivning, bilister i vägen för fotgängare, medmänniskor för medmänniskor, denna varma dag i en huvudstad där invånarna bär sina ansiktsmasker olika engagerat. Den första delen avslutas med en symbolstark vy över en anrik biograf som bommat igen, sannolikt till följd av pandemin.

Om det planlösa och det samtida doftar starkt här, är den andra delen något helt annat, ett noga arrangerat lexikon där regissören lekfullt och ofta halsbrytande roligt förklarar olika företeelser under rubriken «short dictionary of anecdotes, signs, and wonders», från «Historia» och «Barn» vidare till «Intimitet» och «Den rumänsk-ortodoxa kyrkan». Nästan som en sentida Godard i lightversion, bitande juxtapositioner frilagda från berättelsen, från äldre historisk ödeläggelse till Ceausescu till i dag, och ändå illustrationer som speglar filmens berättelse.

202106025_2_RWD_1780.jpeg

Den tredje delen tar oss åter till själva dramat: häxjakten, den olyckliga Emi konfronterad och ställd inför rätta på arbetsplatsen inför lärarkolleger, någon rektor och en del uppbragta föräldrar som slagit larm. Vad har hon att säga till sitt försvar? Är hon alldeles moraliskt förkastlig, brister hon i ansvar eller är sexbandet en privatsak som inte bör hållas emot henne?

Votering får avgöra, men det absurda tar överhanden och känslan av Buñuel och instängdhet stiger. Jude gör rätt många vändor, kanske någon för mycket, men inte utan avkastning.

Sammantaget framstår filmen som en fullvärdig guldbjörnsvinnare. Bad Luck Banging or Loony Porn är en anarkistisk film i tiden, som provar nytt men som aldrig är sen att frilägga samtidens dubbelmoral i ljuset av historiens illdåd. Och framför allt är det en film som andas frihet, en egen disparat röst, «clever and childish, geometrical and vibrant, imprecise in the best way», som det hette i juryns motivering.

Om Rumänien länge tillhört ett av Europas mer intressanta filmländer, håller den ungerska filmen stadigt på att flytta fram sina positioner (trots att Béla Tarr trätt tillbaka). Två filmer i årets tävling gav två utmärkelser: regipriset till Dénes Nagys debutfilm Natural Light, ett svidande vackert andra världskriget-drama inte utan inspiration från Sauls son, estetiserad på gränsen till det osunda, men likväl en film att förföras över och en filmare att följa framöver.

Birollspriset gick till unga, övertygande Lilla Kislinger i Forest – I see you everywhere av Bence Fliegauf, ett nästan nattsvart ensembledrama där par misstror varandra på löpande band och där den yngre generationen ifrågasätter sina föräldrar och deras tomma liv. Utöver Kislinger imponerade inte minst regissörens son, Janos Fliegauf, som ung shapeshifter som både ömmar för och snackar ner sin statustänkande mamma.

En mer romantisk syn på relationer vädrades i ett par östasiatiska filmer, som också tillhörde festivalens höjdpunkter. I Ryūsuke Hamaguchis Wheel of Fortune and Fantasy, belönad med silverbjörnen, var den digitala tidsåldern redan på reträtt, gammelpost och bluray åter i flitigt bruk. Filmen följer tre kvinnliga huvudpersoner i tre olika bitterljuva berättelser från Tokyo. Konversationsstycken i hög grad, och med flera minnesvärda sittningar, bland annat med en litteraturstudent som inför öppna dörrar oväntat uppvaktar sin lärare, den nyss prisbelönade författaren. Artigheterna får efter hand ge vika för mer motstridiga känslor och bekännelser.

202101302_2_RWD_1780.jpeg

Den som gillade Hamaguchis Senses och Asako I & II får sitt lystmäte även här.

Den produktive Hong Sang-soo, van att snitta minst en film om året och habitué både i Berlin och Cannes, tilldelades manuspriset för sin Introduction, ännu en film av sydkoreanen filmad på vischan, och ännu en gång i snölandskap genom svartvit lins. Här är det framför allt en yngre generation som står inför tvivel. Ett prövande pars trohet till varandra hindrar honom från att praktisera sitt kall som skådespelare. Kärleken har sämre chans att vara sann om vi låtsas den i andra sammanhang, verkar de tänka, som mot bakgrund av en trolös tid och inför föräldrageneration, som knappast närt samma tvivel, och som därmed slår i taket.

202109213_4_ORG.jpeg

Genom till synes slumpmässiga ellipser som elegant bryter upp kronologin, rör sig filmen kring en underliggande smärta som känns igen från Hongs tidigare verk, och som förtjänar en bredare publik. Enkla berättelser som upprepas med små variationer och kort speltid, inte desto mindre fyllda på dolt känsloliv såväl som på konkreta händelser och temperament – oftast genom stora mängder sake. Tänk till exempel om en streamingtjänst skulle sätta samman, säg ett tiotal Hong-filmer (av uppåt 25 att välja på), och exponera sina användare för dessa rariteter kväll efter kväll – vilka uppenbarelser det skulle kunna ge.

Att Berlinale 2021 blev ett mellanår var oundvikligt, här fanns ändå många upplevelser att göra – med filmer och filmare som förhoppningsvis även når svenska festivaler och biografer i framtiden.

Av Jon Asp 17 mars 2021