Ur Kim Ki-duks «Livets hjul» från 2003

«En av de vackraste filmer jag sett»

«‹Livets hjul› är ett lika sparsmakat som storartat verk. Dialogen är reducerad till det allra nödvändigaste, och med sin ordknapphet får berättelsen närmast karaktären av en sorts filmisk haiku.»

Den sydkoreanske regissören Kim Ki-duk dog i december 2020. Stig Björkman ser om ett av regissörens flera storverk.



Livets hjul – eller som originaltiteln skulle lyda i översättning: Vår, sommar, höst, vinter… och vår – är en av de vackraste filmer jag sett, kanske den allra vackraste, en pastoral där gester, åtbörder, naturens mäktighet och dräktighet skänker bilder av oanad skönhet. 

Dess skapare, Kim Ki-duk, var en ytterst kontroversiell filmskapare, och han hade en högst skiftande bakgrund innan han fann ett hem hos filmkonsten. Han bytte först ut en karriär inom den koreanska marinen mot den mer osäkra som konstnär, innan han gav sig filmen i våld – en karaktäristik som kanske kan synas passande för en regissör som många förknippar med våldsamheter: The Isle (bilden nedan), Järn 3:an, guldlejonvinnaren PietàMoebius eller den lika självbiografiska som självbespeglande Arirang. 

the-isle.jpeg

Många har velat se Livets hjul som en sorts avbön, kanske även som en sorts botgöring i anslutning till de många anklagelser som skådespelerskor och andra medarbetare framfört mot hans person. I samband med att metoo-rörelsen nådde Sydkorea framförde tre skådespelerskor anklagelser gentemot Kim om sexuella övergrepp. När Kim dog i december 2020, blott 59 år gammal, vistades han i Litauen.

Livets hjul är en buddhistisk meditation över livet, ett sorts lärostycke som förmedlas genom en äldre munk i ett tempel på en flotte mitt ute i en stilla sjö. Två tempeldörrar öppnar i filmens första bild mot ett stilla landskap, där ett träd likt en jättelik vaktpost tycks hålla templet under uppsikt. Flotten vilar som en monolit i det grönskimrande vattnet.

livets-hjul.jpeg

Filmen beskriver en livscykel, där de fyra årstiderna kan översättas till olika tidsskeden i en människas liv. Våren är en ung pojke som undervisas om naturens under. Sommaren en yngling som får uppleva den första kärleken, även det ett under. Hösten är en vuxen man som svikits av kärleken, något som också gjort honom till brottsling och mördare. Han är på flykt, för att en sista gång få kunna uppleva den känsla av harmoni och introspektion som platsen erbjuder. Med vintern återvänder mannen för en sista försoningsvandring. Till våren kommer en ny och mycket ung besökare att ges plats i helgedomen och fristaden.

I filmens första bilder är det vår och tidig morgon, och en liten buddha-figur ses vaka över de båda som bebor templet, en äldre munk och en liten pojke. Munken genomför sysslor som har mer av vardaglighet än av ritual över sig. Han släcker de båda ljus som har hållits levande under natten och förbereder sig för den båtfärd som skall föra dem båda över sjön. Dagens arbete består i att plocka kryddor. Över platsen vilar ett närmast serent lugn.

Nästa dag är pojken ute på upptäcksfärd, och som ett barnsligt hyss binder han en sten vid tre små djur som han stöter på, en fisk, en groda och en orm. Munken, som har sett pojken skratta förtjust över sina pojkstreck, fäster en stor sten vid pojkens rygg medan han sover. Pojken kommer inte att befrias från tyngden, förrän han har lättat på bördan för de små djuren – men om något av djuren har dött kommer pojken att få känna tyngden av stenen i sitt samvete under resten livet. Han lyckas rädda grodan, men fisken och ormen är redan döda. Pojken brister ut i hejdlös gråt.     

När sommaren inleds har pojken växt upp till en ung man, och strax har också en ung flicka anförtrotts munkens vård. Det förbjudnas lockelser har nu fått en helt ny skepnad. Där ynglingen om natten vilar intill sin mästare kan han se den unga gästen, som uppenbarligen har lika svårt att sova på sin bädd i andra ändan av rummet. Pojkens frustration tar sig direktare uttryck, när han under dagen med en blandning av ursinne och längtan ses framföra en roddbåt i alltmer meningslösa och våldsamma cirklar. Men han saknar varken mod eller dådkraft, när han kastar sig i vattnet och ser till att dra med sig flickan på en simtur som leder dem mot tämligen omvälvande upplevelser. Och ännu ett kapitel i den unge mannens utveckling kan slutas, sedan han också vågat byta sängplats om natten.

image-w1280.jpeg

Men nu, sedan ynglingen har kommit att njuta köttets lust kan han inte längre bli kvar i templet. Kärlek och begär föder laster som inte har plats i denna trons fristad. Pojken protesterar våldsamt, men munkens ord äger mer av befallning än av råd: «Lust uppväcker en önskan att äga. Och lusten att äga utmanar viljan att ha ihjäl.» Sedan flickan återbördats till sitt hem är det också ynglingens tur att gå.

Med hösten återvänder pojken, nu som en ung man i trettioårsåldern. Han har suttit fängslad för mord men är på rymmen. «Min enda synd är att ha älskat!», förklarar han. Hans älskade hade övergivit honom för en annan. När munken efter ett tag svarar på mannens upprördhet, är det med en fråga: «Har du inte kunnat tänka dig att den människa du älskar även kan vara älskad av andra?».

Friheten varar inte länge. Snart tar sig två rättskipare till flotten för att återbörda flyktingen till fängelset. Munken ber om en kort respit, även denna passage måste innehålla en lärdom. Medan mannen väntar på att bli bortförd, skriver munken ut ett sutra, «en vishetens fullkomlighet», på flotten med hjälp av svansen på sin katt, som han doppar i det svarta tuschet. Denna sutra erbjuder mannen att rena sitt hjärta och befria det från all svartsjuka och vrede.

Mot slutet av hösten förbereder sig munken för det oundvikliga. Han dekorerar sig med sentenser tagna ur den skrift, den sutra, som hans skyddsling har huggit ut på däcket till flotten. Därpå tänder han det bål som ingår i den begravningsrit som han har förberett åt sig själv.

När berättelsen växlar till vinter återvänder lärjungen till templet, som nu ligger infryst i ett tjockt istäcke. Symboliskt nog har regissören Kim Ki-duk axlat rollen av denne sökare som nu närmar sig slutet på sin försoningsresa. Sedan en kvinna har anförtrott en mycket liten pojke i hans vård, företar sig munken en botgörarvandring för att placera en buddhafigur på toppen av ett berg, en mission som skall göra honom redo att uppfostra och undervisa den nye unge besökaren. 

Livets hjul sluts. 

livets-hjul-3.png

Livets hjul är inom buddhismen en symbol för samsara, kretsloppet för födelse, död och återfödelse. Det liv vi lever är bara ett i en lång rad, och denna rad har inget första ursprung men kan ha ett slut. Samsara betyder att vi efter döden återföds i en ny varelse/individ men vår själ, som enligt buddhisterna inte existerar, återföds inte i en nyfödd varelse, eftersom den inte finns. I stället är det vår karma – våra gärningar i livet – som styr vad vi kommer att återfödas till. Djur har i buddhistiskt tänkande betraktats som kännande varelser, och de är därför även besatta med en tänkbar medvetenhet. För varje avsnitt, för varje ny akt i Livets träd, har munken och hans discipel också haft ett djur som sällskap; en hund, en tupp, en katt, en orm, en sköldpadda.

Livets hjul skulle kunna ses som ett drama om den kunskap som kan ernås genom de misstag man gör i livet. Filmen har formen av ett andligt kammarspel, och även om den är mättad med buddhistisk symbolism, är den ett verk av en agnostiker som fötts in i kristendom. Kim Ki-duk inrättar berättelsen i en form av ceremoniel där den religiösa undertexten ges en mer universell karaktär, i en ritual någonstans mellan andlighet och teatralitet. Varje nytt kapitel inleds med två massiva dörrar som öppnar sig mot landskapet och vattnet med templet i centrum, inte olikt en ridå som går upp för nästa akt i en teaterföreställning. 

Kim Ki-duks film är ett lika sparsmakat som storartat verk. Dialogen är reducerad till det allra nödvändigaste, och med sin ordknapphet får berättelsen närmast karaktären av en sorts filmisk haiku. Det hela är avskalat, avslipat, formfulländat. 

Mycket närmare ett mästerverk än såhär kommer man inte.

Av Stig Björkman 17 mars 2021