Ur Miguel Gomes «Tabu» från 2012

Tabufilmare och galenpanna

Portugisen Miguel Gomes tillhör en av 2000-talets stora excentriker och aktivister i filmvärlden, med oförlikneliga verk som «Tabu» och gränslösa trilogin «Arabian Nights», nyckelhändelse i Cannes 2015.

David Weiss reflekterar kring ett konstnärskap utan ramar.



« … En krokodil väntar på det rätta ögonblicket, gömd i dunkelt vatten. Den orädde utforskaren är väl medveten om att hans öde kommer beseglas vid just denna flodmynning.»

En upptäcktsresande har flackat omkring till världens ände. Hans hjärta är brustet men desperationen övertygar honom att fortsätta, expeditionen ska på något sätt få hans sår att läka och metafysiskt tvinga tillbaka hans avlidna hustru till livet. Klädd i vitt och safarihatt möter han krokodilgapet. Tabu (2012) inleds med en säregen mystik: en mans tragiska öde beskrivs med berättarröst, tonsatt till en lekfull pianoslinga och skådespelare i krumma poser.

Intrycket, när jag såg den första gången, var främmande. Konkret och handfast, men flyktigt. Mina referensramar rämnade. Snart ett decennium senare har filmen fortfarande ett nästan förtrollat skimmer när titeln fladdrar förbi. 

I ett festivasammanhang som domineras av ångestridna dramer tar jag alla överraskningar jag kan hitta. En filmografi behöver undersökas närmare.

The-Face-You-Deserve-02-1600x900-c-default.jpeg

Miguel Gomes debuterade med den ogreppbara The Face You Deserve (2004). Filmen följer en tvådelad struktur: en cowboy for hire uppträder på kalas samma dag som hans egen födelsedag passerar utan tillräcklig uppvaktning. Den avslutande delen följer en grupp oansenliga mäns nonsenslekar ute i skogen, utan tydlig koppling till filmens första del. Gomes plinkar sig genom en debut som hade kunnat vara början på en karriär som svårbegriplig, och olidlig, indieauteur. Det är som att det finns en prestige i att stänga ute alla igenkännbara känslor och filmen verkar existera just för att den kan existera. Här, vid de första famlande stegen, verkar det egensinniga pålagt. Som att Gomes försöker posera i en Jacques Rivette-kostym som inte ger figuren några gentjänster. Men hur långsamt filmen än passerar så finns ett förmildrande drag, Gomes är åtminstone trogen sin idé.

Exkavationen fortsätter. Bland gamla benrester och djurskallar i Gomes förflutna hittas metaromansen Our Beloved Month of August (2008). Från det nästan nihilistiska icke-narrativet i debuten till ett pulserande porträtt av en festivalsommar fylld av livemusik. Gomes bereder plats åt filmskaparproceduren, där han spelar sig själv som obrydd och improviserande regissör i jakt på äkthet. Någon form av folksjäl blottas med de landsbygdsexcentriker som får ta plats framför Gomes kameralins. Som flodgrabben Paulo, en inte särskilt bildskön figur som har skapat sig ett namn i trakten genom att varje karneval göra ett våghalsigt dyk ner i floden, men på köpet pajat knäet när vattnet stod förrädiskt lågt. Filmens allra bästa stund (här börjar Gomes bli riktigt intressant) är när en tuppfäktning blossar upp mellan två rödbrusiga män och leder till en form av insinuerande sångtennis.

«I detta hem är folk raffinerade,

… det enda som saknas är en kvinna som kan uppfostra en flicka.»

Den riktade förolämpningen mot en frånvarande mamma tillåts inte stå oemotsagd. 

«Att tala illa om andras liv,

är en elak, småsint sak,

skulle du gilla om de här sjöng? 

Att din bror tog livet av sig med gift!»

Det bistra och det småsinta, men också stolta, målar en region som kompenserar sin brist på ridderlighet med lättälskad prålighet.   

our-beloved-month-of-august.jpeg

Our Beloved Month of August hann precis släppas innan finanskrisen sänkte Portugal. Med ekonomin sönderslagen påverkades alla. Men Gomes såg, enligt egen utsago, en frihet i det nya krisläget. Lyckades man bara få sin film gjord på rätt sätt så fanns ingen större ekonomisk press. Med skramlig budget men befriande svängrum tog han sig an Tabu.

Framme vid Tabu och frågeställningen vill bara inte ge med sig. Vad är det egentligen som utmärker en Gomesfilm? Två filmer senare börjar mönstrena bli tydligare. Den metatextuella leken, kapitelstrukturen och försöken att nå folksjälen genom excentriker är ständigt återkommande inslag. Efter den besynnerliga inledningen delas Tabu upp i två halvor: «Det förlorade paradiset» och «Paradiset». Den inledande delen följer den dementa Auroras sista dagar i livet. Hon hittas luspank på casinot i Estoril, där hon i en dröm blivit tillsagd att storkovan väntar. Aurora hade utan tvekan platsat i det färgglada persongalleriet från Our Beloved Month of August

Det metatextuella har efter tre filmer vävts in i filmens utseende. Glåmigheten från tidigare filmer är ersatt med academy ratio och svartvitt. Effekten blir spännande när den nostalgiska estetiken stångar sig blodig med moderna inslag. När Pilar, Auroras granne, ska säga godnatt till sin ynkliga beundrare är det i en smäktande komposition. Kärleken hänger i luften. Tills dess att en bil i plastchassi glider förbi och dödar illusionen, en underfundig postmodern touch som låter påminna att fiktionen är lögn.  

TABU.jpeg

Jag kan ändå inte undgå att känna att en viss känsla av originalitet försvinner när Tabu visar sig ha en naturlig plats i Gomes filmografi. Men även vid en omtittning finns tvetydigheter och överraskningar i den djärva formalismen. I den andra delen, «Paradiset», återberättas Auroras karaktärsdanande ungdomsår av den förre älskaren Ventura och plötsligt flagnar all dialog bort. Med lidelsefull stämma återger han sin förlorade ungdom och en kärlek som dog i sin linda. Utan hörbar dialog, men med munnar i rörelse, skapas någon form av minnenas pantomimteater. Bilderna är ofullständiga och subjektiva, men ändå drabbande i sin trasighet. Tiden har inte läkt några sår. Ventura blöder fortfarande en halv livstid senare. 

När jag når slutmålet med Arabian Nights-trilogin (2015), ett av de stora samtalsämnena i Cannes det året, känner jag déjà vu. Referensramarna börjar åter knaka i fogarna. Adaptionen är inte strikt utan Gomes försöker i stället fånga den svindelframkallande känslan boken väckte i honom som tolvåring, men placerad i 2010-talets Portugal som fortfarande lider av sviterna efter finanskrisen. Svindeln letar sig genast genom rutan och dänger till mig i huvudet.

arabian-nights.jpeg

Gomes återvänder som sig själv framför kameran, men han är inte längre obrydd. Han har pannan i djupa veck. Med bedrövad röst pratar Gomes om idiotin i att försöka filmatisera fantastiska sagor och samtidigt göra en aktivistisk film om sakernas tillstånd. Han rymmer från sin egen inspelning, men filmen fortsätter. Bara knappa tio minuter in så är det fullt blås. Bilderna föreställer ett protestmöte när varvet i Viana do Castelo är på väg att stängas ner och fler än 600 anställda kommer förlora jobbet. Samtidigt spelas två separata ljudspår över bilderna. Det ena ljudspåret är ett upprört samtal om att det första skeppet någonsin lämnat varvet utan en regelrätt dopceremoni (skeppet förväntas tilldelas en gudmor och en flaska champagne ska krossas mot fartygets båge). Det andra innehåller en biodlare som i detalj beskriver hur asiatiska bålgetingar hotar hans honungsproduktion. I värsta fall hade hjärnan börjat smälta. I stället är det exalterande. Jag vet inte varför, men effekten går inte att ta miste på. 

De enhetliga strömningarna i Gomes filmografi har lyckats kontextualisera och begripliggöra en favorit, men det är inte hans återkommande favoritämnen som fortsatt håller mig nyfiken. Det är i stället i det luriga och svårgreppbara. Som i slutet av Our Beloved Month of August, när Gomes åter kliver in framför kameran och beskyller ljudkillen för att ha plockat upp ett fantomljud. Ett ljud som örat inte kan uppfatta i verkligheten men som existerar inne i maskineriet. Det är så Gomes avtryck dröjer sig kvar, mellan raderna och i det som inte låter sig förklaras. När Selvajara, Gomes nästa film, kommer ut vill jag återigen bli förbryllad av de frågor jag inte kan svara på. Frågor som sen får hänga i luften och, kanske, ett decennium senare bli begripliga.

Av David Weiss 17 mars 2021