Ur Gorki Glaser-Müllers «Children of the enemy» | Foto: Rena Effendi

På spaning i IS sista fäste

«När jag var ung ville jag förändra världen. Därför började jag med teater. Film började jag med för att det är ett massmedium. Du når så många fler. Det där med att göra konst på liv och död?»

Gorki Glaser-Müller om bakgrunden till – och våndan inför – sin första dokumentärfilm «Children of the enemy», som utspelar sig mitt i kaosets Syrien.



Mars 2019: i dag ringde Patricio. Han sa att han hade något att berätta, något viktigt, som kanske kunde intressera mig att göra en film på. «Va fan har du ställt till med nu?» Skojade jag på spanska, sådär okänsligt som när vi chilenare skojar med varandra. Jag kan inte berätta i telefon, vi måste ses. Hans röst lät allvarlig. Jag hörde att det hänt nåt.

Jag träffade Patricio. Han såg trött ut, han hade precis spelat latinamerikansk musik på en mexikansk restaurang i Göteborg. Vi satte oss avskilt längst bort. Han gick rakt på sak. Hans dotter Amanda hade dött för tre månader sen. Jag tröstade honom, men förstod ingenting. Hur? Varför? Jag visste att hon hade konverterat till islam. Jag hade anat en konflikt i honom, eftersom hon hade en strikt hållning där musik och teater var förbjudet. Men mer visste jag inte. Nu får jag veta att Patricios dotter hade radikaliserats och i hemlighet åkt till Syrien 2014 för att gå med i IS. En hemlighet bara Patricios närmaste vänner fram till nu känt till. Hon hade varit gift med Skråmo, Michael Skråmo. «Den Skråmo?!» frågade jag förvånat. «Ja, den Skråmo», svarade han. De tog med sig fyra barn till Syrien och där fick de tre till. Nu är båda föräldrarna döda och barnen ett till åtta år gamla ensamma i kriget. Patricio är övertygad om att barnen är i livet och vill ner till Syrien och rädda dem. 

I tre månader har Patricio försökt få hjälp av myndigheter och organisationer att få ut barnbarnen men inte lyckats. Han hade genom Michaels mamma försökt få Michael att överlåta barnen till kurderna men han hade vägrat. När Michael nu är död har Patricio en större chans att rädda barnen – absurt men sant. Men det måste ske nu. Patricio visade mig bilder på hur USA:s flyg bombade Baghuz med fosfor och det brinner överallt. Han vill att jag följer med och dokumenterar det. «Jag är inte en dokumentärfilmare eller journalist, jag gör fiktion», svarade jag honom. Han såg oförstående på mig. «Även om jag skulle filma så har inte du nytta av det för att bilda opinion», fortsatte jag. Han svarade: «Nån måste filma, dokumentera detta. Det kan gå oerhört fel. Folk måste få veta. Världen måste få veta!» Han visade på telefonen att det inte är så dyrt att flyga till Erbil, norra Irak. Hans plan är att därifrån ta sig in i norra Syrien. Det hade han förstått av alla journalister som rapporterar om NES. Han tittade vidare på biljettpriserna. «Hur kommer du att ha råd?», undrade jag. «Jag har tagit ett banklån» svarade han.

gorki-gm.jpeg

Sällan har jag problem att sova, men efter den kvällen med Patricio hade jag det. Det var en bra historia, hur illa det än slutade. Men jag blev iskall när jag tänkte på att följa med honom och filma. Jag hade ingen erfarenhet vare sig att filma i konfliktzoner eller någon kunskap om området. Jag förundrades över Patricios hopp. Han hade en halv plan, som inte övertygande men lät logisk. Det var lättare att hitta och försöka evakuera barnen på plats än från Sverige. Han hade redan några namn. Han hade stämt träff med några journalister på Wall Street Journal också. 

Jag hade suttit fast i development hell med ett manus i nästan ett år. Jag hade min vana trogen letts av min nyfikenhet och börjat undersöka ett nytt medium, virtual reality, men var långt från att göra nåt med verkshöjd. Men jag behövde inte heller påbörja en ny film i en genre jag inte hade erfarenhet av. Jag gjorde ändå lite snabb research på IS, NES, norra Irak … Det skulle jag inte gjort. Kidnappningar, attentat, krig. Det var så mycket elände. Men sen tänkte jag på Patricio, han tänkte på sina barnbarn. Hans mod inspirerade mig verkligen. Det var verkligen värt att filma! Men hur skulle filmen vara? Det räckte inte med att jag filmade honom rakt upp och ner. Jag behövde ett koncept. «Gör film med samma nerv som politiskt klotter», hade jag sett den brasilianska regissören Walter Salles spraya på väggen i ett rum mellan Coppolas och Scorseses ord. Det var på kubanska filmskolan i San Antonio de los Baños. Det var ord som jag som ung filmstudent aldrig glömt. Jag både ville och ville inte åka. Det blev inget medhåll från min fru, som också är filmare som förstod men tyckte det var för farligt för att åka. Till mina barn sa jag att jag ville följa med för att Patricio är en kompis, som ska rädda sina barnbarn. Ett av barnen var tveksam, men förstod, en annan blev rädd, grät och skrek, «alla andra flyr därifrån och du vill dit?». Patricio däremot blev inte bara lugn, han verkade glad, lättad, när jag beslutade mig för att följa med.

Det fanns inte tid för mig och samla ett team, inte ens en medarbetare. Vem kunde jag fråga som hals över huvud kunde kasta sig in i ett projekt i Syrien och Irak? Jag behövde i så fall betala för alla hens omkostnader också. Söka finansiering hann jag än mindre med. Patricio behövde röra sig snabbt. Det kunde inte vara ett team som följde honom. Intimiteten skulle dessutom gå förlorad. Några tekniska tester hann jag dock med, jag behövde ha lätt utrustning. Det fick bli en kompromiss. Lite olika små mickar, en sändarmygga samt olika kameror: action-kameror, DSLR (som är för stor egentligen) och en vanlig liten videokamera och två mobiler. Patricio fick en crash course i att filma om vi skulle skiljas åt, jag hade inte fått inresetillstånd till Syrien än. Jag visste under vilka omständigheter jag måste kunna filma, jag fick inte få batteritorsk och behövde kunna fortsätta filma under alla omständigheter även om jag skulle få kamerorna konfiskerade. Allt fick plats i en väska. Jag måste kunna springa. Innan jag åker messar jag desperat en journalist med erfarenhet från NES en sista fråga om det är nåt speciellt man behöver ta med sig. «Cash!», svarar hen lite skämtsamt. 

Natten innan jag reser kan jag inte sova igen. Jag ljuger för mig själv och alla andra att det inte alls är så farligt, att journalister och hjälparbetare är där så då är det säkert nog. Men innerst inne är jag så rädd. Så här rädd har jag bara varit när jag klättrat, när man känner att kraften i kroppen försvinner och man snart ska ramla. På flyget till Erbil skakar mina knän. De skakar inte sådär som man ser på tecknade filmer, i sidled. Det är knäskålarna som hoppar upp och ner. 

När jag var ung ville jag förändra världen. Därför började jag med teater. Film började jag med för att det är ett massmedium. Du når så många fler. Det där med att göra konst på liv och död? Det blev verkligt nu. Barnens liv var i sin morfars händer. En ensam morfar som skulle iväg till ett främmande land, där han inte känner någon och inte kunde språket. 

Children_of_the_Enemy_4_photo_c_Gorki_Glaser-Muller.jpg

Här fanns en viktig historia att berätta. Allt jag gjort hade lett mig hit. Så kanske var detta ändå meningen. Patricios sorg efter förlusten av dottern skulle vara den inre berättelsen. Den yttre berättelsen var självklart missionen att rädda barnbarnen, som bestraffas på grund av föräldrarnas val. Det kunde ta en vecka, det kanske aldrig skulle gå. Ingen visste något. Men Patricio var tvungen att göra det och jag skulle följa med och filma. Denna historia hade kommit till mig just för att jag skulle filma den. Jag kände att jag var bäst lämpad att filma Patricio, under sådana ovissa omständigheter. Han litade på mig och jag litade på honom. 

Nu hade jag en vision för filmen. Jag såg framför mig att på ett enkelt sätt låta publiken följa Patricios resa. Att ärligt vara närvarande då saker och ting hände. Inte som journalister som kom, arrangerade och gick. Utan jag skulle vara kvar, efter intervjun. Jag skulle vara närvarande så det riktiga samtalet skulle uppstå. Jag skulle vara där dagen då Patricio återsåg sina barnbarn. 

Av Gorki Glaser-Müller 28 apr. 2021