Producenten Andrea Reuter i statistroll under inspelningen av «Tove» | Foto: Wilhelm Enckell

Debutproducenten bakom Tove

«Att inte få ihop filmen eller ännu värre, att göra en film om THE Tove Jansson som inte blev bra, var helt enkelt inte ett alternativ, hellre dör jag!»

Andrea Reuter om resan från kritiker och moderator till profilerad producent och en «handelsresande i känslor».



I september 2017 hade jag precis klivit av scenen efter att ha modererat works in progress på Finnish Film Affair i Helsingfors hela dagen. På väg för att ta mig en kopp kaffe stötte jag in i producenten Aleksi Bardy från produktionsbolaget Helsinki-filmi. Han gick som finnar brukar rakt på sak och sade: du var riktigt bra i dag, det där kan du, borde du inte göra något annat? Jag svarade utan att tänka efter något nämnvärt: ja, du har en poäng, jag borde kanske börja jobba hos er som producent? Jag hade mest slängt iväg svaret som ett skämt, men det visade sig att Aleksi var ute i precis detta ärende. Vi bestämde oss för att ta ett möte dagen efter och då lade Aleksi fram sitt förslag: att jag skulle börja hos dem och producera den första långfilmen om Tove Jansson. Annika Sucksdorff skulle lämna bolaget och börja som filmchef på SF Studios i Stockholm och de ville ha någon som kunde ta på sig ansvaret att driva igenom filmen. Jag försökte förklara att jag är humanist och aldrig producerat något i filmväg, men Aleksi stod på sig och sade att det kommer att gå utmärkt. Det räcker att känna folk, vara bra på att övertyga och peppa medarbetare och ha någorlunda koll på Excel, tyckte han. Resten lär du dig och så har du ju mig och de andra på bolaget.

TOVE_AlmaLinda_photo_Zaida_Bergroth.jpg(Skådespelaren Alma Pöysti och fotografen Linda Wassberg, Foto: Zaida Bergroth)

Vi kände varandra bra sedan flera gemensamma filmfestivaler under åren och jag hade alltid känt en stor respekt för honom som producent och en värme för honom som person. Att jag beundrade Tove Jansson enormt och att jag även börjat känna en allt starkare dragning tillbaka till Helsingfors och mitt hemland Finland efter mina nästan tjugo år i Sverige, gjorde förstås erbjudandet ännu mer lockande. Jag hade även i flera år känt mig väldigt säker i min roll som moderator och projektledare och tyckte det var på tiden med nya utmaningar. Ok, vi kör!

Eftersom jag hade andra åtaganden fram till sommaren 2018, inledde vi arbetet ordentligt först i augusti samma år. I det skedet fanns det ett halvfärdigt manus skrivet av manusförfattaren Eeva Putro, ett avtal med Moomin Characters (det familjeägda företaget som handhar rättigheterna till Tove Janssons kulturarv), ett avtal med regissören Zaida Bergroth och en överenskommelse med det svenska produktionsbolaget Anagram om att samproducera filmen. Det var bara att sätta i gång och det var learning by doing som gällde för mig. Vilka är de möjliga finansiärerna i Finland och Sverige, hur skriver man ansökningar, borde vi ha med även ett annat samproduktionsland, hur fungerar ett waterfall (distributionen av inkomster), vem ska man lyssna på (och hur mycket) när det gäller manusutveckling? Huvudet snurrade av allt nytt. Jag bestämde mig från början att aldrig låtsas att jag kunde något jag inte kunde, att stå ut med att vara den som ställde dumma frågor, en inte helt lätt situation för ett ego som stundvis varit pinsamt uppblåst av åratal på scenen. Och Aleksi hade det största tålamodet jag någonsin upplevt, han är en klippa av kunskap och erfarenhet och lugn och humor, vilken gåva att ha en sådan parhäst.

Finansieringen av Tove tog ungefär ett år och vi fick ihop nästan så mycket som vi hade hoppats, vilket jag i efterhand har förstått är rätt så ovanligt. Budgeten var en av de största någonsin i Finland och Tove är den överlägset dyraste filmen som gjorts på svenska i vårt land, men finansiärerna trodde på projektet och budgeten reflekterade vår ambition: att göra en högkvalitativ storfilm på internationell nivå. Medan finansieringen föll på plats, inledde vi arbetet med att hitta den som skulle spela Tove. En enorm casting med self-tapes och flera auditions med i princip varenda finlandssvensk skådespelare i rätt ålder följde och vi tittade förstås också på svenska skådespelare, men till slut landade vi där vi börjat, skådespelaren Alma Pöysti var vår Tove. Så här med facit i hand känns det svårt att förstå varför vi gick igenom en så lång process, Alma ÄR ju Tove, men ibland måste man tydligen gå slingriga omvägar för att hamna rätt. Jag är så glad att vi fick henne som vår Tove, hon gav verkligen sitt allt och hade så mycket kunskap med sig. Och hennes rollprestation är fenomenal (”mezmerizing” som Variety skrev) och har resulterat i oräkneliga hyllande recensioner, daglig positiv feedback från publiken när filmen gick på bio och en välförtjänt Jussi-nominering (finska nationella priset som delas ut i höst) för bästa kvinnliga huvudroll.

Under finansiering pågick även manusskrivandet, en lång och seg process. Två steg framåt, ett steg bakåt, feedback från finansiärer och dramaturger, evighetslånga möten med manusförfattaren, regissören och oss producenter. Så ser manusprocesser ut och Aleksi som förutom producent också skrivit manus (inte för Tove, men flertalet andra filmer) höll huvudet kallt. Jag befann mig dock i en ordentlig känslomässig bergochdalbana hela året. Varje gång vi fått en finansiär med på tåget var jag gladast i världen och varje gång vi fått ett nej och måste vänta till nästa ansökningsrunda, var besvikelsen gruvlig. För varje manusversion tänkte jag att vi nu nog var färdiga, men sedan kom det mer feedback och så var det i gång igen. Att jag var så känslomässigt engagerad i allting säger något om hur naiv och grön jag var, men samtidigt hade jag inte kunnat förhålla mig på något annat sätt, det kändes verkligen som att det handlade om liv och död för mig. Att inte få ihop filmen eller ännu värre, att göra en film om THE Tove Jansson som inte blev bra, var helt enkelt inte ett alternativ, hellre dör jag!

TOVE_behindthescenes_008_photo_Zaida_Bergroth (kopia).jpg

Under en cocktail på Scandinavian Terrace i Cannes (de nordiska filmstiftelsernas lokala kontor under filmfestivalen i Cannes) våren 2019 berättade jag om mina känslosvall för den svenska producenten Eliza Jones och hon sade något som jag burit med mig sedan dess som en stor tröst, nämligen att vi producenter ju är handelsresande i känslor. Att det därför bara är bra att jag även hade starka känslor under jobbet bakom kameran, att det är precis som det ska vara.

Under våren 2019 började vi sätta ihop teamet bakom filmen. Eftersom filmen är en samproduktion med Sverige, ville vi förstås att en del av det kreativa teamet skulle vara därifrån och jag hade från början siktet inställt på filmfotografen Linda Wassberg och scenografen Catharina Nyqvist Ehrnrooth. De hade jobbat tillsammans förut och gjort fina filmer så de hade bevisat att de var en bra duo, och dessutom är Catharina ju finlandssvensk, så jag utgick från att hon precis som alla andra finlandssvenskar säkert hade en inbyggd förståelse och respekt för Tove Jansson och hennes konstnärskap. Som bonus var de också båda kvinnor och trots att det inte var en uttalad plan, kände jag att det skulle ha en betydelse för just den här filmen och historien att majoriteten av det konstnärliga teamet var kvinnor. Under de här mer rationella argumenten fanns även en stark intuition kring att de skulle komma väldigt bra överens med regissören Zaida, vilket också var fallet. Det var även intuitionen som ledde mig till att föreslå för Catharina att vi borde ta in grafikern Sandra Wahlbeck, filmen handlar ju om en konstnär och utspelar sig i det förgångna, så vi insåg att det skulle krävas väldigt mycket av produktionsdesignen. Sandra är en privat vän till mig sedan flera år, bördig från Åland men uppvuxen och verksam i Madrid. Jag visste att hon jobbat med storheter som Pedro Almodóvar, Alejandro Amenábar och Jacques Audiard och jag hade sett hennes fina illustrationer och teckningar genom åren, men som det ofta är med privata vänner hade vi inte pratat så mycket jobb när vi hängde. Jag bad henne därför skicka oss en portfolio och så fort Catharina sett den blev hon eld och lågor. Sandra måste vi ha med! Hon visade sig sedan vara helt oumbärlig. Oberoende om det handlade om att lära sig skriva och teckna exakt som Tove, att ha hand om det enorma arbetet med att hitta och reproducera allt som Tove skapat, ta fram roliga masker till maskeradscenen i filmen eller att tillverka tidsenliga etiketter till allt från tändsticksaskar till champagneflaskor, så kunde vi lita på Sandra till hundra procent. Att hon dessutom visade sig ha exakt likadana händer som Alma och därför kunde vara hand-stand in när det behövdes närbilder på när Tove tecknar avancerat, kändes som ödet.

Resten av det konstnärliga teamet bestod av finländare (och en estländare) som Zaida jobbat med tidigare och när Zaida sedan träffade den svenska kompositören Matti Bye på en tillställning i Sverige och de verkligen fann varann, hittade vi den sista pusselbiten. Vår fenomenala linjeproducent Tia Ståhlberg tog sig an det verkligt utmanande arbetet med att göra ett inspelningsschema och så följde en förproduktion där hon fick den otacksamma rollen att agera bad cop och Aleksi och jag de mindre otacksamma (men dock utmanande) rollerna att agera diplomater och förhandlare med regissören och de olika avdelningarna. Från kollegor i branschen har jag hört otaliga skräckhistorier om omöjliga regissörer som vägrar vika en tum, men Zaida har genom hela den långa processen varit en fröjd att arbeta med. Hon förstod sig på att budgeten måste hållas och att det därför gällde att konstant kompromissa och hitta nya lösningar. Hon höll fast vid sin konstnärliga vision genom allt stundvis smärtsamt budgettröskande, men var både flexibel och rationell. Väldigt imponerande.

Och så var vi äntligen där, på den första inspelningsdagen. Den andra scenen vi spelade in, var i ett bergrum som föreställde ett bombskydd i slutet av andra världskriget. Jag hade förstås inte träffat alla i teamet ännu och höll mig lite på sidan om och tog andäktigt in att detta stora verkligen hände, att vi faktiskt var i gång. En av filmarbetarna frågade mig oskyldigt i fall jag var mamma till någon av barnen som var med som statister och svaret bara slank ur mig: nej, jag är mamma till hela den här filmen. Det var så det kändes.

Inspelningsschemat var tajt och vi spelade in på 16 mm-film som sedan skickades till Sverige för att framkallas. Vi fick ofta vänta på att se materialet i flera dagar och det fanns inte rum för misstag eftersom vi spelade in på en massa olika ställen under de första veckorna. Trots pressen var stämningen på inspelningen varm och fin, det var underbart att se hur hängivna alla var och Zaida och Linda bildade en kärna av lugn och konstnärlig vision som spred sig i hela teamet. Eftersom alla var så professionella och Aleksi och Tia skötte ruljansen på kontoret, kunde jag ägna mig åt att vara mood manager; att uppmuntra och peppa, hämta kaffe till folk och göra mitt yttersta för att visa för alla i teamet att den här produktionen betydde allt för produktionsbolaget (och mig personligen). Tacksamheten och förundran över att jag fick vara med om allting fanns med mig dagligen.

TOVE_Zaidadirecting_photo_Sami_Kuokkanen.jpg(Regissören Zaida Bergroth, Foto: Sami Kuokkanen)

Medan Zaida och klipparen Samu Heikkilä satt och klippte under våren 2020, ägnade jag mig åt att driva processen med framtagning av affischen och trailern. Eftersom vi fått ett extra stöd av Finlands filmstiftelse för marknadsföringsmaterial, hade vi möjlighet att lägga mycket tid och energi på det här skedet. Förutom Nordisk Film (den finska distributören), LevelK (vårt internationella säljbolag) och det svenska samproduktionsbolaget Anagram, hade vi också med en internationell pressagent redan i det här skedet, vilket var väldigt värdefullt. Det var grafikern Sandra som gjorde den internationella affischen och det kändes som en otrolig lyx att den så kallade key arten var i händerna på någon som redan var så insatt i vilken film vi ville göra. På grund av de extra pengarna, hade vi också möjlighet att ta in den svenska regissören Björn Stein för att klippa trailern och vår kompositör Matti Bye specialskrev musiken. Trots att jag sett trailern hur många gånger som helst, måste jag erkänna att jag fortfarande får rysningar varje gång jag ser den.

Tove hade premiär i Finland i början av oktober och hann gå på bio i ungefär två månader innan andra vågen av pandemin stängde ner biograferna i Finland. Filmen låg etta och mottagandet var helt otroligt, publiken (och recensenterna) tog verkligen filmen till sitt hjärta. I dag har filmen setts av 160 000 personer i Finland, vilket gör den till den mest sedda finlandssvenska filmen på 40 år och den mest sedda finländska filmen hösten 2020. Den blev också utvald till Finlands Oscar-bidrag (vilket gjorde att jag fick uppleva en Oscar-kampanj från insidan, otroligt spännande), har sålts till över 50 länder och har nominerats till hela tio Jussi-priser. Det känns fullkomligt overkligt att skriva det här och ärligt talat också på något sätt skamligt, det låter så jävla skrytigt. Samtidigt så är det ju de facto så det gick när vårt barn släpptes ut i världen. Och jag kunde inte vara mer stolt och glad och tacksam. Och lättad förstås!

Tove Jansson var ju precis som filmen en samproduktion mellan Finland och Sverige (hennes mamma var svensk), så att filmen nu efter otaliga uppskjutna premiärdatum äntligen (peppar, peppar) ska visas i hennes andra hemland känns helt fantastiskt.

Av Andrea Reuter 28 apr. 2021