Ur Klara Bonds «Det är enkelt att vara människa» © Skurups folkhögskola

Poetisk filmaspirant tar ton

Klara Bonds «Det är enkelt att vara människa», dubbel vinnare på Pixel Skånes filmfestival, är ett körverk som bejakar poesin i det vardagsnära – helt utan dialog men med vacker voice-over. POV har pratat med regissören.



Det börjar med en kille som rullar in på skateboard, en sommarkväll fångad i slow-motion, motljus och vackra gitarrslingor. Andra unga vuxna strömmar till – och så regissörens egen berättarröst som tar ton:

«Nu ska ni få höra några hemligheter. Vilka människorna är spelar egentligen inte så stor roll, det hade kunnat vara du eller jag.»

Klara Bonds tio minuter långa film är ett överlappande ensembledrama med företrädesvis unga människor, till synes välartade, som upplever små och större problem i vardagen, samt några föräldrar som fastnat i saknad och förlust, och prövar olika sätt för lindring.

Människa_UtanGrafik_JPEG (1).jpg

«Med litterär skärpa tecknar författarna ett poetiskt och koncentrerat manus, där det som anas mellan raderna är större än det utsagda», heter det till exempel i motiveringen till Anagrams manuspris på Pixel Skåne. Klara Bonds film vann också festivalens första pris i mellanklassen K3, för regissörer mellan 20-26 år.

I hennes film varvas oväntade övergångar («Kaster och Mina är tillsammans, men det är Olof och Mina som har kemi») med motiv som kanske är mer väntade men inte desto mindre drabbande. «Det som gör minst ont är att låtsas att allt är bra», skulle kunna vara tagline för en film som både i text och bild konstaterar att tiden inte läker alla sår.

Point of View fick en pratstund med Klara Bond, en ovanligt poetiskt sinnad filmaspirant som går sista året på Skurups filmlinje.


Hur fick du idén till filmen?

«Den växte fram ur vardagssituationer, problem som är ganska sakliga men som känns svåra att lösa, för att man inte vågar prata om det känsligaste. Det känns som att många går runt med grubblerier och tankar, men som inte alltid syns utåt, och jag ville belysa det ämnet. En vän sa att han träffat en tjej ett tag och att de haft det väldigt härligt tillsammans, men nu när hon blivit tillsammans med en av hans vänner så kan de inte längre hälsa trots att det slutade bra mellan dem. Den lilla situationen blev fröet till att skriva historien som en kedja där alla på ett sätt är sammanlänkade med varandra. Det kändes också fint att göra en film om känslor, för det är det som jag själv tänker mest på.» 

KlaraBond.jpg

Och är den representativ för den sorts film du vill göra?

«Ja, den är nog representativ, den känns som jag. Folk har dock sagt att jag inte får fastna för mycket i slow-motion, vackert kvällsljus och voice-over, så jag ska försöka utveckla formen till andra projekt men ändå ha kvar en känsla att det känns som ‹jag› …»

Precis, den vilar i mina ögon på en skör tråd, som du säger, med de här «högriskelementen». Vad var hemligheten för att inte få det hela att tippa över på «fel» sida?

«Att göra musiken till drivande och inte för sorglig var viktigt. Temat på filmen är ju också att man går runt och grubblar men dagarna fortsätter ändå, och det var viktigt att skapa musik som kunde säga samma sak. Vi fick prova oss fram, den behövde bli hoppfull men inte för glad, lite vemodig men inte för sorglig. Men också att klä in det i färger och grönska kändes rätt, att gestalta problem i en ‹gråare› klädnad hade ändrat hela filmen tror jag.»

Jag gillar också övergångarna i filmen, att rollfigurerna överlappar, och att texten får vara både väntad och mer oväntad, ibland till och med olycksbådande. Kommer texten alltid först, eller korrigeras den också efter att bilderna finns där? 

«Tack, vad fint. Texten kom först med sin handling. Sen var det dags att börja måla upp hur texten skulle gestaltas. Det var några meningar som behövdes ändras om i efterhand, men eftersom jag visste ‹temat› för varje scen när jag regisserade så kunde personerna uttrycka det i bilderna när vi spelade in, och det gjorde det lätt att ha rum att ändra text i efterhand med. Särskilt när den var inspelad i slowmotion, och då det var vo i stället för dialog. Men temat för varje scen var som sagt bestämt innan.»

Vad handlar filmen om i dina ögon, är det enkelt eller bara svårt att vara människa?

«Den handlar om att det är svårt att leva och göra rätt, jag vet att problemen jag tar upp i filmen kanske inte är de värsta, men problem som är tillräckligt svåra för att göra det jobbigt för en. Och små situationer och händelser kan göra lika ont som stora. Det är svårt att vara människa, kanske ska det inte vara så svårt, men jag tycker nog det är det.»

Du skriver, fotar, regisserar, klipper och bidrar även till musik. Ser du dig själv som en auteur eller är det mer av nödvändighet, en filmskoleelevs sätt att lära sig och behärska alla uttrycken?

«Både och. I just den här filmen kändes det naturligt att ta många roller själv, men det blev också så för det började som ett dokumentärprojekt i skolan, vi skulle skapa varsin dokumentärfilm så många av oss arbetade på egen hand i stället för i team med tanke på dokumentärformen. Men det blev inte en dokumentär, utan det blev denna kortfilm, för den ville ut. Jag är intresserad av både foto och regi, men kommer från en musikbakgrund så att ha åsikter och önskemål om musiken kom naturligt med. 

Musiken är också jättestor del av hur resultatet blev tycker jag, den bäddar in historien och bär den framåt. Mira Aasma gjorde ett guldjobb med sin musikproduktion, och jag, Mira Aasma, Anna Larsson, Dennis Q Hammarlind och Sammy Hsia bidrog alla med ideér som ledde fram till slutresultatet.»

människa-kollage.jpg

När insåg du att det var film du ville hålla på med?

«Jag insåg det när jag gick på Musikhögskolan. Jag specialiserade mig på musik, och mitt huvudinstrument var fiol, men jag kände en dragning åt andra konstformer och hade en känsla av att jag inte var helt på rätt plats. När vi hade ett 1-årigt valfritt konstnärligt projekt så ville jag göra en film, och för att kunna göra den skrev jag också musiken till filmen. Det gjorde det liksom legitimt att göra en film på en musikerutbildning. När resultatet var färdigt kände jag för första gången att jag visade upp något som kändes helt rätt, och jag förstod att jag nog borde dra mig mer åt filmen som uttrycksätt än musiken. För mig känns det dock som att när musik och video slås ihop blir det magi.»

Jag kan få en viss känsla av både Farväl Falkenberg och Elephant när jag ser filmen. Har du haft några särskilda inspirationskällor och vad inspireras du av mer generellt?

«Vad glad jag blir. Jag har inte sett någon av filmerna men har försökt få tag i Farväl Falkenberg i många månader nu för folk har sagt att jag borde se den. Just till den här filmen var nog inspirationen människor omkring mig snarare än någon annan film. Och sedan har man väl fått en smak som är ett hopplock av saker man lyssnar på, tittar på, upplever. Jag inspireras mest av situationer i livet som känns som att det skulle vara en film. När saker känns levande och på riktigt. Sen kanske jag inspireras mest av musik faktiskt, snarare än andra filmer. När jag lyssnar på musik ser jag bilder framför mig och det öppnar fantasin. På ett sätt gör det lättare för mig att bli inspirerad och komma på något eget, när jag tittar på något som redan finns kan jag snarare få känslan «wow att de lyckades komma på det här, vad fint och kreativt», men jag kan känna att jag härmar om jag hämtar för mycket inspiration från redan gjord film.»

Hur har tiden på Skurup varit, positiva och negativa saker?

«Väldigt speciell. Det har varit mer intensivt än jag trodde, jag trodde att jag skulle gå på folkis men det känns som att ha gått lumpen inom film. Vi har lärt oss så mycket, det är hög nivå, lärarna är så kompetenta och jag tror man kan lära sig allt man behöver på den skolan faktiskt. Nackdel? Att man blir trött, men det måste man kanske bli om man vill komma någonstans och det är ju av en positiv anledning, på grund av att utbildningen är intensiv men seriös. Vi har också fått lära oss saker genom att göra misstag själva, i början kunde det vara frustrerande men nu i efterhand fattar jag vikten att faktiskt lära sig att göra rätt genom att först göra fel. Lärarnas handledning är guld värd, och det känns lite läskigt att behöva släppa den tillgängligheten nu när vi tar examen. Jag hade ju inte pluggat film innan, men Skurup har lärt mig så mycket och gör att jag känner mig ‹redo› och även fast det bara gått två år har det gett otroligt mycket täckande kunskap.»

Vad är din filmplan framöver? 

«Min dröm är att hitta personer att samarbeta med som känns likasinnade. Att kunna skapa saker ihop och faktiskt gå ifrån att göra mycket själv, till att göra saker ihop med personer man delar vision och drömmar med. Jag har absolut ett kontrollbehov, men jag tror det släpper när man hittar likasinnade. Jag vill skapa mer film, det här projektet är det roligaste jag gjort hittills på kreativt plan. Jag vill gärna skapa mer kortfilm men även delta i andra konstprojekt som kanske blandar musik och film. Just nu ska jag börja klippa på min examensfilm från Skurups Folkhögskola och det blir spännande hur resultatet blir! Har också en dröm att någon gång utbilda mig till filmfotograf.»

Av Jon Asp 28 apr. 2021