Fabriksarbetaren Hanna Persson ur Axel Danielsons och Maximilien Van Aertrycks «Arbete åt alla» © SVT

Vad tillvaron gör med oss

«Det är svårt att kräva passion i dessa tider, men en kultur byggd på passivitet är något vi måste orka ifrågasätta.»

Jon Asp korsklipper mellan en filmkampanj i tiden och vackra knegare i «Arbete åt alla», del av SVT:s nya dokumentärserie.



«Genom arbetet kan människor tillsammans skapa ett bättre samhälle. Arbetet ger åt den enskilda människan hennes försörjning och inkomst. Men mer än så: arbetet ska också lägga grunden för självkänsla och egenvärde. I arbetet ska människor få en uttrycksmöjlighet, en väg att förverkliga sin egenart och sin personlighet.»

Orden är Olof Palmes, från 1974, och de återkommer tidigt i den nya kortfilmen Arbete åt alla, premiär i SVT lagom till 1 maj (och samtidigt på Hot Docs i Toronto). Från de berömda bilderna ur världens första film, bröderna Lumières Arbetarna lämnar fabriken, tar regissörerna Axel Danielson och Maximilien Van Aertryck oss med till arkivbildernas uttryckslösa knegare, först vid ett löpande band på en bilfabrik, karosser som tillverkas, alltjämt 1974.

Denna sekvens – statsministerns vackra ord om arbetssyn och personlig utveckling mött i bild av monumental monotoni – för tankarna till Jan Troells dokumentärepos Sagolandet från 1988 – en liknande, svidande ironisk arbetsplatsbeskrivning, här till tonerna av Ravels «Bolero».

nore0.jpg

Strax därpå får en annan arbetare i blåställ, Nore Johansson, kommentera effekterna av en tillvaro präglad av skiftesjobb och löpande band. Johansson talar nedtonat men helt och hållet genomlysande om apatin han upplever:

« … så slutar man helt enkelt tänka, det fortsätter mer eller mindre när man kommer hem från arbetsplatsen, för man börjar inte tänka för att man kommer ifrån jobbet, man är ungefär samma människa på jobbet som man är på fritiden, och då blir det så att man har såna aktiviteter som inte kräver så stort engagemang från människan, man ser på idrottstävlingar, man sitter och tittar framför tv:n […] man är fysiskt och psykiskt trött för att man inte aktiverats på rätt sätt».

SVT:s dokumentärserie «Kneg», totalt sex kortfilmer av olika etablerade svenska regissörer, tillkom som en följd av pandemin, den som lamslagit stora delar av samhället och gjort många arbetslösa.

I sin skrattretande deppiga film passar duon Danielson/Van Aertryck på att påminna om hur människor som faktiskt har stadig sysselsättning tillbringar sin lediga tid, då för femtio år sedan och nu i dag. Vad har hänt på ett halvsekel? Maskiner har visserligen ersatt många mannar, men förekomsten av låglönejobb och mindre stimulerande arbeten har knappast minskat. Och i förlängningen till denna tanke: i vilken grad är ett kreativt jobb en garant för kreativa val och vanor under ledig tid, särskilt i detta extraordinära skede av isolering.

Jag menar, för dem som fortfarande har tid att konsumera rörlig bild är Netflix-abonnemanget knappast en fråga om klass.

Sedan någon månad tillbaka har en av streamingjättens utmanare, Amazon, översköljt oss med en omfattande kampanj för sin filmtjänst Prime Video, i digitala kanaler och i offentliga rum. Jag mötte den först i form av en gigantisk vepa på väg uppför Götgatsbacken i centrala Stockholm – i några andra delar av stan har den även förkommit som muralmålning. Det var inte så mycket storleken som stod ut, inte heller budskapet, «Streaming Is Believing», utan dess bibliska motiv: en kvinna (Phoebe Waller-Bridge från komediserien Fleabag) vädjande om högre krafter. Det om något var ett budskap i tiden, svart på vitt det vi fått bekräftat under hela pandemin: streaming som vår tids opium.

Ocean-Amazon-Integrated-OOH-480x565.jpeg
(Ur Amazons kampanj, här på Jarlaplan i Stockholm © Ocean)

Bara för några år sedan skulle man kanske tänka att kampanjen hamnat helt fel – i fel land, i fel stad, här på krönet till en av Europas minst troende nöjesstråk (i stället för på valfritt bibelbälte i världen). Men med tanke på hur människor lever och konsumerar i dag, är det kanske just en sådan kampanj en filmtjänst på offensiven bör bruka.

I en filmvärld någon annanstans upplevs dagens streamingvanor som en stor utmaning, som hotar att utrota filmen som kollektiv upplevelse, ett helt fönster som riskerar att försvinna. Men i Sverige verkar frågan allt mer som en icke-fråga. Vi har ett kulturdepartement och ett filminstitut som har gått från att i överkant framhäva biografens plats i filmavtalet och filmpolitiken (utan att vare säkra dess mångfald eller se till att riktlinjerna för stödformerna efterlevs) till att nu under pandemi knappt ta ordet «biograf» i sin mun (ironiskt, förstås, att det krävdes nedstängning för att lära plattformsneutralitet). Samtidigt dras vi med kulturmedier allt mindre intresserade av vad som händer bortom streamingutbudet, utan att förstå hur irrelevanta de gör sig – för alla.

Detta är inget nytt, men pandemin har snävat av perspektiven, snabbat på processen. Ju globalare världen blivit – i princip alla kan se allt samtidigt – desto mer insulär tycks densamma. Utblicken är försvinnande liten, långsiktigheten obefintlig. I en sådan miljö känns Amazons kampanj, med löften om gudomlighet, helt rimlig.

Biograffilmen står nu inför sin största utmaning hittills, större än vid övergången från stumfilm till ljudfilm, större än när tv slog igenom, eller vhs:en. Då var biografen kanske i gungning, men den var fortfarande det primära fönstret som födde de andra. Så skulle förhållandet mellan biograf och streaming kunna vara i dag också, men då krävs större insatser, mer motstånd.

Alfonso Cuárons Roma var någonstans stilbildande för paradigmskiftet, en film som checkade av auteurfilmens alla parametrar – guldlejon i Venedig följt av Oscar, med ett förbluffande vackert, svartvitt foto som gjort för en stor biosalong – men som tidigt köptes upp av Netflix, som endast tillät ett fåtal biovisningar, i vissa länder inga alls.

Cuáron både beklagade att så få fick se filmen på bio och uppskattade att den ändå nådde så bred spridning, till många samtidigt.

Förstås också rimligt, infallsvinklarna är flera, lösningen inte en. Det viktiga är kanske att var och en förhåller sig på något sätt, motiverar för sig själv, varför gör jag det här, på jobbet och på fritiden, varför konsumerar jag detta? För att det stärker min personlighet eller för att det skapar en föreställning om sammanhang, för att andra gör det, för att tidningarna skriver om det?

I takt med att samtalsnivån sjunker blir det dock allt svårare att ärligt kunna ställa sig den frågan. I Sverige har vi till exempel en kulturelit tävlar om att vara personliga om Gift vid första ögonkastet (och kultursidor som rättar sig därefter), vi har en public service-chef som sitter i egen kanal och pläderar för en nyinspelning av «Saltkråkan» (utan att nämna en enda kreativ tanke). Vi har en kung, annars inte känd för sin talförhet, som ledigt sitter ner och poddar med Värnet, en regent som verkligen gör fog för sitt epitet «i tiden» – nu har till och med Expressens ledarredaktion slopat sitt långvariga krav på att avskaffa monarkin.

Tecken i tiden för en pandemi som samlar hela folket (från arbetarklass till överklass), liksom opinionen och den så kallade eliten, ett undantagstillstånd som stärker vårt behov av nostalgi och gemensamma lägereldar, att sluta upp kring när världen brinner, så att vi ska kunna fortsätta leva och stå ut med oss själva med när klassamhället eskalerar.

SVT-KNEG-2021-E06-4127.jpg

Nina Jeppsson, regissör och ensam skådespelare i den fantastiska enmansföreställningen På spaning efter den tid som flytt på Orionteatern, säger det bra i Nypremiären, en annan av SVT:s kortfilmer under nämnda «Kneg»-etikett.

«Det är skönt när publik låter, jag gillar det», apropå förra höstens nypremiär inför max 50 åskådare (innan teatern tvingades stänga ner). Jeppsson anpassar sig, antar utmaningen enligt vanlig mönstring, men hymlar inte om att hon – liksom väl de flesta – föredrar full salong, så publiken inte tänker på hur de reagerar, utan bara reagerar.

Svårare än så behöver det inte vara, att understryka konstens kollektiva fördelar, behovet av att uppleva tillsammans, i samma rum. Att gå hemifrån för att uppleva något med andra okända människor, en upplevelse att lämna där eller att ta med sig hem, på något sätt bära vidare.

Det gäller att påminna sig om detta, både som konstnär, kulturbyråkrat och publik. Att vi måste hålla igång aktiviteten – tanken – även när samhället visar sig som mest sårbart. Det är svårt att kräva passion i dessa tider, men en kultur byggd på passivitet är något vi måste orka ifrågasätta.

Av Jon Asp 28 apr. 2021