Ur Eskil Vogts «De oskyldiga» © Mer Film

Bakom norskt filmunder

«När man tänker tillbaka på när man var liten, är inte det en värld som innehåller något mer än den rationella vuxenvärlden? Något vi har tappat bort.»

POV har pratat med Eskil Vogt, som inte har mindre två filmer i det officiella Cannes-programmet.



Grattis till dubbla Cannes-biljetter, två filmer i det officiella programmet, hade du vågat drömma om det?

«Tack! Jag hade aldrig tänkt tanken – jag nyper mig i armen och hoppas det inte försvinner.»

Medan Verdens verste menneske spelades in förra sommaren (i Oslo och delvis i Trollhättan) ägde inspelningen till De uskyldige rum redan sommaren 2019 i Oslo. Har det varit en lång väntan under pandemin eller har den långa postproduktionen gjort filmen bättre?

«Det har varit en lång väntan. Men ja, filmen har blivit bättre av det. Det har varit en ovanlig lyx att få så mycket tid till grade och ljud utan att stressa mot ett premiärdatum. Men nu är jag trött på det, det är på tiden att få visa filmen för publik. Jag är glad för det.»

Eskil-Vogt (kopia).jpg

Av olika beskrivningar att döma låter det som två väldigt olika filmer, en melankolisk komedi med unga vuxna och en övernaturlig thriller med flera unga barn i huvudrollen. Känner du dig lika nära båda filmerna?

«Självklart är De uskyldige lite mer min, eftersom jag skrivit den själv och lagt ännu mer tid på den. Men å andra sidan känner jag mig lika nära båda filmerna. Jag lägger lika mycket av mig själv i manusen jag skriver för Joachim som i mina egna. Jag känner att Joachims filmer också är ‹mina›, även om det förstås bara är han som signerar dem som regissör och tar det vi skriver vidare med andra samarbetspartners.»

Medan Verdens verste menneske är sista delen i Oslo-trilogin påminner De uskyldige mer om Thelma, med unga människor som har eller utvecklar övernaturliga krafter. Till Screen har du om De oskyldige sagt att du velat utforska «what kids do when the parents aren’t paying attention for various reasons». När du får idén till och skriver manus till en sådan film, finns det då till exempel ett ärende eller en samhällskritik i botten eller går du mer på känsla och intuition, låter dig svepas med av den historia du försöker berätta?

«Jag börjar varken i en samhällskritik eller med en historia. Det är ofta flera saker, en tematik, scener, gestalter … Och så plötsligt faller det på plats och jag förstår att jag har en film. För mig skall en film vara många saker på en gång – det räcker inte med en bra historia eller en skarp samhällskritik, det måste också finnas något där använder filmmediet på ett intressant sätt. I De uskyldige var det mycket det att se världen som ett barn gör som öppnade många spännande möjligheter. Ja, det finns något övernaturligt där, men det var inte där jag började. Det var snarare minnet om att barnens värld är magisk på ett sätt. När man tänker tillbaka på när man var liten, är inte det en värld som innehåller något mer än den rationella vuxenvärlden? Något vi har tappat bort.»

Man anar också en viss likhet med Blind, apropå seende och en huvudperson som är avskärmad från världen (blind/autistisk) men ändå med sin egen speciella förmåga att känna och se och kanske påverka andra. Är den tematiken, kring seende och varande lite i periferin, ett tema som ligger dig särskilt varmt om hjärtat?

«En tematik jag gillar mycket är kontrasten mellan människors yttre och inre. En person kan verka tråkigt utifrån sett: innesluten, blyg och kanske fysiskt förhindrad. Men samma person kan ha ett mer dynamiskt och fascinerande inre än någon som kanske ser spännande ut men som aldrig har satt två tankar i sammanhang.»

Apropå inspirationskällor, till andra verk eller till saker man upplever i livet, hur förändras de med åren, till exempel från ung filmstudent till nu som etablerad manusförfattare och regissör?

«Intressant fråga. Man har ju levt mer när man blir äldre, så den erfarenheten och det perspektivet tar man med sig i det man gör. Men jag tror fortfarande att fantasin är den skapandes bästa vän. När det gäller förhållandet till konst så har det inte förändrat sig så mycket för min del. Jag får fortsatt en massa energi av att se film, medan tv-serier snarare suger energi ur mig, och jag får många idéer av att läsa.»

Hur annorlunda är processen mellan att skriva manus tillsammans med någon annan, som med Joachim, och att skriva på egen hand?

«Joachim och jag jobbar extremt tätt. Vi har varit vänner sedan tonåren och har mer eller mindre vårt eget språk om film och annat. Med det sagt så jobbar jag mer intuitivt på egen hand. Det blir färre diskussioner och mer skrivande. Joachim är väldigt förtjust i att prata.»

verdens-verste-menneske.jpeg

När ni avslutar Oslo-trilogin, tänker ni då mycket på de två tidigare filmerna konkret, försöker gå in i den världen, eller fungerar de filmerna mer som lös inspiration i bakgrunden och ni förlitar er på de liv ni lever nu och de saker ni ser runt i er nu?

«Varje gång vi börjar att skriva en film inleder vi med ett blankt papper och att prata om vad som är för viktigt för oss nu. Vad vi har upplevt, vad vi ser runt oss, vad vi ser på och läser. Och utifrån det växer det fram en film. Så var det också med Verdens verste menneske. Faktiskt var det först när vi nästan hade skrivit igenom en första version som vi förstod att detta hade klara paralleller till Reprise och Oslo 31 augusti

Du studerade filmregi på prestigefulla La Fémis i Paris. Är det alltid regissör du velat bli? Och hur har den tiden, i ett filmland som Frankrike, format dig som filmare?

«När jag först bestämde mig för att jag ville göra film så var det, som för alla, regissör jag ville bli. Men jag var 14 år och kände ingen som jobbade i branschen, så det verkade omöjligt att hitta en väg in. Så jag fick idén om att jag också borde lära mig att skriva film – att göra en kortfilm krävde massa pengar och utrustning på den tiden – men ingen kunde stoppa en från att skriva en film. Än i dag ser jag manus och regi som två sidor av samma sak. Det är inte helt lätt att säga var det ena slutar och det andra börjar. La Fémis var en fantastisk filmskola – också för att den ligger i Paris, världens bästa filmstad, och med studentkortet vi fick gratis entré till biograferna. Det var en chock för mig att se nästan alla dem som pratade så vackert och filosofiskt om film själva gjorde helt ointressanta filmer. Och jag – som var svag i franska – var tvungen att hävda mig genom det jag gjorde. Det tror jag var bra för mig. Man kan fort bli lite för förtjust i ord.»

Av Jon Asp 3 juni 2021